Ett motstånd över gränserna
Den 11 februari är årsdagen av den iranska revolutionen. Då, för 31 år sedan, störtades shahen, ayatolla Khomeini blev landets nya ledare och förvandlingen av Iran inleddes. Därför är oppositionens demonstrationer som i går genomfördes så symbolladdade. Då som nu reser sig det iranska folket mot en tyrannisk regim.
Foto:
- Det var hundratusentals som demonstrerade. Det var troende och icke-troende, vänstermänniskor och liberaler, inte bara en viss grupp, säger Fazlhashemi. De hade bara en sak gemensamt, fortsätter han, de var alla djupt missnöjda med Ahmadinejads politik.
Tillsammans med Makan Afshinnejad, kommunfullmäktigeledamot (FP) i Järfälla, och Negar Josephi, journalist, deltar Mohammad Fazlhashemi vid ett seminarium om Irans framtid arrangerat av tankesmedjan Fores. De tre paneldeltagarna har delvis olika utgångspunkter, men de är rörande ense om vad som väntar Iran på kort sikt - regimens svar på demonstrationer under årsdagen av revolutionen kommer att bli brutal, menar Negar Josephi - och om förutsättningar på lång sikt för demokratiska reformer.
Den iranska ledningen kommer att göra sitt yttersta för att inför västvärlden tona ner storleken på protesterna. Men varken Fazlhashemi, Josephi eller Afshinnejad tror att de kommer att lyckas. Missnöjet är för utbrett, det finns för många informationskanaler. Regimen kan inte kontrollera dem alla. Och så har det blivit. Trots regimens ansträngningar att styra mediernas skildring av årsdagen, sipprade det under gårdagen ut obekräftade uppgifter om skottlossning, tårgas och fängslanden av demonstranter.
Det breda missnöjet är nyckeln till ett förändrat Iran. Visst kan slopade handelssanktioner och diplomatiska förbindelser påverka situationen, men den stora förändringen måste komma inifrån, från landets egna invånare. Som Makan Afshinnejad påpekar, visst behöver Iran marknadsekonomi och frihandel, men utan organisationsfrihet, en fri press och en folklig uppslutning blir det inte någon demokrati.
Så jobbar vi med nyheter