Varje gång en värnpliktig blir avkastad får han eller hon lägga 50 kronor i en kassa som soldaterna ska ha till sin muckfest, efter 9 september, när utbildningen är slut. Att ryttarna får räkna med att ramla av sin häst har mer att göra med deras okunskap i början och inte på hästarnas mentalitet, menar Linnéa Malm.
– Ja, för hästarna är otroligt fina och välutbildade. Lite känsliga kanske, och i början märkte jag att de kunde bli stressade om det hände något oväntat säger hon, när hon möter oss i vakten utanför stallområdet.
20-åriga Linnea Malm ryckte in 1 november i fjol. Efter tre månaders grundutbildning, då hon bland annat fick lära sig gå i exercis och bära vapen, fick hon börja rida hästarna. I dag är Livgardet Sveriges enda förband med hästar. Ridutbildningen håller ett högt tempo och följer ridskolornas upplägg, för det är nästan ingen värnpliktig som suttit på en häst, majoriteten kan inte rida när de rycker in och det är inte heller ett krav. Linnéa Malm hör till undantagen. Och det var just ridningen som lockade när hon sökte in till det militära efter gymnasiet.
– Jag har ridit i hela mitt liv, det var en möjlighet att få utveckla min ridning och hålla på med hästar. I andra hand såg jag det som en utmaning och en del i min personliga utveckling, säger Linnéa Malm, som strax innan hon ryckte in jobbade som assistent på en skola i Egypten i fem veckor och bodde hos vänner till familjen.
Vi träffas på Kavallerikasern, Livgardets militära anläggning på Lidingövägen i Stockholm och här är närmare 200 killar och tjejer i slutspurten av sin frivilliga värnplikt i det allmänna värnpliktssystemet. Samtidigt har en ny kull blivande soldater börjat. Men de har till skillnad från Linnéa Malm fått en tillsvidareanställning. Av drygt 200 sökande, har nu 130 personer anställts. Knappt 40 procent är kvinnor, vilket är en hög andel i det militära. Även i framtiden finns inget krav på att kunna rida, däremot är det ett plus i urvalsprocessen.
– Nu till hösten har vi bara rekryterat personer som kan rida för att göra övergången så smidig som möjligt. Lyckas vi första året, får vi ett rykte om oss att vara en attraktiv arbetsplats, och då får vi folk som klarar både de allmänna testerna och som kan rida, säger Johan Wennerholm, major i Livskvadronen.
Enligt honom var det inget svårt att få kvalificerade sökande i det nya systemet.
– Nej, och det är vi glada för. Att ridkunskaperna höjs gör att vi kan utveckla ridutbildningen och göra den mer omfattande. Det är positivt för hästarna och gör jobbet lite enklare, menar Johan Wennerholm.
Just den här morgonen har Linnéa Malm varit uppe tidigt för att delta i en hopplektion i paddocken utomhus.
– Det var jättekul, hoppning har vi inte så ofta och min häst kom igång riktigt bra på slutet, säger Linnéa Malm.
I början fick hon avlägga ett prov och blev tilldelad titeln ”tillståndsridare”. Provet var ett test på hur mycket hon kunde rida och har inneburit vissa fördelar.
– Det är som en bonus, jag får hoppa för en duktig instruktör, vara med i dressyrtävlingar och rida ut med någon annan värnpliktig efter dagpassen. Oftast är man varit trött på kvällarna, så det har bara blivit ett par gånger som jag ridit ut, säger hon.
När hon inte ridit, har hon haft stalltjänst och mockat och utfodrat hästarna, antingen på förmiddagen eller eftermiddagen. Vissa veckor har hon varit ute på fält och haft skjutövningar och närkampsövningar. Hon har också stått blick stilla utanför en högvaktskur på slottet flera timmar i sträck.
– Att stå högvakt på slottet blev lite trist på slutet. Jag trodde att det skulle vara mer skjutövningar och mer ridning än vad det varit, säger hon och klappar om hästen Revär, som står inne i sin box.
Linnéa Malm har gått den beridna högvakten två gånger och ska gå en till innan hon slutar. Hon har också gått kortege under nationaldagen och vid ett estniskt statsbesök.
– Helst hade jag velat gå fler vaktparader. Det är klart att det är en ära och en speciell känsla, för allt är så högtidligt. Fast under kortegen hann jag inte tänka så mycket, det går fort och man måste vara jättekoncentrerad, säger Linnéa Malm.
Hur är det att vara tjej i en utpräglad manlig miljö som försvaret?
– Jag hade förväntat mig värre, att befälen skulle vara elaka och hårda. Men jag har inte märkt av något sådant. Vi är nog hälften killar, hälften tjejer och stämningen är schyst.
Visst har hon fått rätta sig efter ett visst mått av disciplin. Det är ordning och reda och regler att följa.
– Ja, men det är ju bara att acceptera, även om vissa regler bara tycks vara för sakens skull. Jag är ganska ordningsam av mig så för mig har det inte varit några problem, säger hon.
Det är bara några dagar kvar för Linnéa Malm. Hon kommer att sakna tiden i det militära, allt från skjutövningar och tuffa fysiska träningspass till ridningen. Men nu tycker hon att det räcker med det året hon haft och kan inte tänka sig ett liv som anställd.
– Det har varit tufft och intensivt och jag har lärt mig en massa nytt. Men yrkessoldat är inget framtidsyrke för mig, det är inget jag skulle vilja hålla på med hela livet, säger hon.
I stället har hon funderingar på att utbilda sig till sjukgymnast och kanske plugga biologi. Men först tänker hon ha lite ledigt, ta det lugnt, träna och leva livet hemma i Uppsala.