Att vara öppen med sin sjukdom känns viktigt för Helena Proos. "Jag vet inte varför man inte ska prata om det, det är ju ingen som skulle dölja att man brutit benet."
Artikeln publicerades 7 maj 2023
Akademiska sjukhuset ingång 100/101, 18 april kl 10.47
Helena Proos kommer emot oss med snabba steg.
– Jag har precis fixat ett nytt passerkort. Mitt gick nyss ut och jag vill ju ta ett nytt foto medan jag fortfarande har hår, förklarar hon.
Ett par uppskjutna svarta solglasögon håller undan luggen när Helena Proos trycker in sitt personnummer på skärmen för att anmäla att hon är här. Hon ska få sin första omgång cellgifter.
– Jag brukar inte vara nervös, men i går var jag det, berättar hon i hissen på väg upp till våning 2.
– Jag tänkte på att de ska spruta in gift i kroppen och det är stor risk att man mår väldigt illa av det. En del kräks redan under behandlingen, andra efter några dagar. Och en del inte alls. Men jag är en sån som alltid tror att allt kommer att gå jättebra.
Helena Proos är inte van att befinna sig på den här sidan sjukvården. Sedan 2018 är hon högsta regionråd för Socialdemokraterna med en plats i regionstyrelsen – med andra ord politiskt ansvarig för sjukvården. Förvisso som oppositionsråd eftersom alliansen styr, men ändå i maktens rum.
Och hon har nästan aldrig tidigare varit patient.
Knölen i bröstet upptäckte Helena Proos redan i december 2021. I mars 2022 fick hon tid på Bröstmottagningen på Akademiska sjukhuset, som skickade henne vidare till mammografin på Samariterhemmet. De både röntgade bröstet och gjorde ultraljud, och meddelade sedan att det handlade om helt ofarliga cystor.
Skönt, tänkte Helena Proos och åkte hem till villan utanför Enköping.
Helena Proos är tacksam över att hon lever på 2000-talet med tanke på hur mycket bättre man är på att bota cancer i dag. "Förr låg man inlagd under hela behandlingsperioden. Man kanske låg fyra i ett rum, och två fick aldrig komma hem."
Men bröstet blev hårdare och ömmare. Snart kunde Helena Proos inte längre sova på mage. Bröstvårtan började peka inåt eftersom den hade växt fast i den tennisbollsstora tumören. Samtidigt blev hon allt tröttare.
När hon i januari 2023 återigen fick tid hos mammografin togs en biopsi, alltså ett vävnadsprov, från knölen. Helena Proos satt i en fåtölj framför brasan när hon söndagen den 29 januari loggade in på 1177 och läste provsvaret: "Invasiv lobulär bröstcancer".
– Jag blev helt iskall. Man har ju litegrann fått det inpräntat att cancer är en dödsdom.
Bara några veckor senare, i februari, opererades bröstet bort. Tumören hade hunnit bli 13 centimeter och fyllde i princip hela bröstet. Läkaren tog också bort 24 lymfkörtlar, i 12 av dem hittades metastaser.
Helena Proos har nästan aldrig varit sjuk, och när hon varit det har hon klarat sig själv. "Nu har jag tvärtom tagit vara på att vara med familjen och låta dem hjälpa mig."
Under samma operation som bröstet togs bort fick Helena Proos ett nytt. Fett och skinn togs från magen i den totalt 10 timmar långa operationen. Framöver kommer läkarna också att rekonstruera en bröstvårta, och tatuera en vårtgård. Först tänkte Helena Proos tacka nej till en bröstrekonstruktion. Det kändes inte viktigt.
– Men min kloka läkare övertalade mig. Han sa att min kropp är gjord för att ha bröst, att man kan bli snedbelastad annars. Nu är jag glad att jag lyssnade på honom, det blev jättefint. Och jag tror att jag känner mig mer frisk än jag hade känt mig utan bröst. Dessutom fick jag ju plattare mage på köpet, säger hon med ett skratt.
Eftersom cancern hade spridit sig behöver Helena Proos den starkaste dosen cytostatika (cellgifter). Hon kommer att få behandlingen här på Akademiska i sex omgångar, med tre veckors mellanrum.
– Nu första gången ger vi cytostatikan i lite långsammare takt, för att se hur kroppen reagerar, säger sjuksköterskan Karin Engblom som visat in Helena Proos till ett behandlingsrum och kopplat en påse med 2,5 deciliter cellgifter till en slang in i Helena Proos arm.
Redan i december 2021 upptäckte Helena Proos knölen i bröstet, men fick då beskedet att det handlade om en ofarlig cysta. I ett helt år hann tumören växa innan hon fick rätt diagnos.
Medan den genomskinliga vätskan långsamt droppar ner i slangen berättar Karin Engblom för henne om vad de kommande månadernas tuffa behandling kan göra med kroppen. Att cytostatikan tar död på alla snabbväxande celler, även de friska. Att cellgifterna troligen gör att Helena Proos tappar håret, men att hon också kan få influensaont i kroppen, svamp i munnen, inflammation i naglarna, märklig smak och svullna ben. Bland annat.
Helena Proos ligger avslappnat lutad mot kuddarna. Hon är inte orolig.
– Jag har ju positiv inställning till livet och är en gammal idrottare med typisk idrottspersonlighet. Jag tror på vården och nio av tio kvinnor som får bröstcancer går det bra för. Det är klart att jag ska vara en av dem.
Helena Proos har inte gjort någon hemlighet av sin sjukdom. Tvärtom. Bara någon vecka efter diagnosen gick hon ut i Enköpings-Posten och berättade. Hon har aldrig mötts av så mycket kärlek som efter det.
– Flera berättade för mig att de själva haft cancer, men hållit det inom familjen. Jag vet inte varför man inte ska prata om det, det är ju ingen som skulle dölja att man brutit benet.
Eftersom cancern spridit sig får Helena Proos den starkaste cytostatikan. Hon får räkna med att hennes kropp kommer att påverkas på en rad sätt.
När håret ramlar av tänker Helena Proos raka bort det. Och hon kommer inte att ha peruk. Däremot ska hon kolla upp om det går att sätta fast lösögonfransar.
– Jag har aldrig gått en sminkkurs i hela mitt liv. Kanske är det dags.
Att berätta för barnen – 23-årige Oskar och 19-åriga Tess – var tufft. Det hittills allra jobbigaste.
– Som mamma ska man ju vara stark. Och så är det jag som är navet i familjen. Vi har mycket gäster och middagar och det är jag som håller igång allt det, om jag blir svag så känner jag att systemet rubbas. Sedan är det klart att tanken på att jag inte skulle få fortsätta leva och se dem är jobbig. Jag vill ju få bli farmor och mormor.
Så mycket mer har hon inte tänkt på döden.
– Men natten innan operationen var jag väldigt orolig. Jag hade kanske inte dödsångest, men många existentiella tankar.
"Det är klart att man inte vill vara patient. Men det är ju intressant att vara det, och se vården från den här sidan. Hur stöttar vi sådana som Karin att stanna kvar på Akademiska?" säger Helena Proos, som kommer att ha Karin Engblom som sjuksköterska under sina cellgiftsbehandlingar.
Som regionråd, och dessförinnan kommunalråd i Enköping, har Helena Proos jobbat 60-80 timmar i veckan. Hon vill fortsätta jobba, "absolut inte vara sjukskriven om jag slipper", men ska gå ner till en normal heltid och prioritera familjen mer.
– Vi har alltid åkt på semester ihop, nu känns det viktigt att vi gör mer sånt. När folk frågar säger jag att jag ska vara frisk till jul. Då ska vi åka på semester, kanske till Hong Kong eller Filippinerna. Det är min målbild.
Påsen med cellgifterna är tom och sköterskan drar ur kanylen. Helena Proos konstaterar nöjt att hon i alla fall inte mår illa än.
Från att ha jobbat uppemot 80 timmar i veckan som regionpolitiker för S vill Helena Proos nu gå ner till en mer normal heltid och prioritera familjen mer. Hon hoppas att hon slipper bli sjukskriven.
När cellgiftsbehandlingen är klar någon gång i höst väntar strålbehandling. Inte heller den oroar hon sig för. Men hon inser också att den styrka och målmedvetenhet hon känner inför sin potentiellt dödliga sjukdom i någon mån kan handla om förnekelse.
– Ibland tänker jag att jag kanske inte förstått än, utan att allt kommer att rasa över mig om ett år.
UNT kommer under sommaren och hösten att följa Helena Proos kamp mot cancern.