Ett helt annat Sverige

Torsdagsmorgon i början av augusti, molnfritt och kvicksilvret stiger. På en solig bakgård i Luthagen sitter golvläggaren Janis lutad mot barrackväggen och röker en cigarett.
– I Lettland jobbar man snabbt, snabbt. Här i Sverige verkar ni inte gilla när man bygger hus snabbt, säger han och ler.
Han kom med färjan från Riga i går kväll och stannar bara i två veckor i Uppsala för att bygga en sauna, sen måste han åka hem.
Han är nervös över frågorna. Han vet att arbetskraftsimporten från Östeuropa har varit en het politisk fråga i Sverige. De andra lettiska byggarbetarna har rest sig upp och börjar jobba i makligt tempo, hela tiden sneglar de mot oss.
Jag tassar inte runt den heta gröten länge. Hur är lönen då?
– Hmm, vi får se, säger han undvikande.
Hur mycket pengar är det då? fortsätter jag.
– Det är samma lön som i Lettland, men det finns inga jobb där. Här finns det mycket jobb.

Det lettiska företaget har hängavtal med Byggnads. Arbetarna får minimilöner, som ligger lägre än vad svenska byggarbetare får.
Projektledaren Gatis Fromanis har noterat vår ankomst. Han är trevlig och tillmötesgående, och berättar att han har byggt hus i Sverige i två år. Han förstår direkt varför vi är här.
Han suckar djupt när jag frågar om hur de lettiska arbetarna bemöts.
– Vi är inte välkomna, och jag förstår faktiskt de svenska arbetarna och Byggnads. Vi tar deras jobb. Men det är bara affärer. Vi är i Sverige för att göra ett jobb som efterfrågas, och vi är billigare än att anlita svenska byggfirmor.
Tror du att attityderna kommer att förändras med tiden?
– Nej, varför skulle de?
En annan som suckar djupt är ombudsmannen Tomas Hellsberg på Byggnads Uppland:
– Så här är det överallt nu. Det finns inget att göra åt det. Det är för jäkligt.

För bara fyra år sedan, i juli 2006, dundrade Byggnadsbasen i Uppland Hasse Olsson när det visade sig att ett tiotal litauiska byggarbetare på Ekeby bruk fick 50 kronor i timmen för att bygga Doctrinagymnasiet. Han hotade med blockad och efter en långdragen kamp vann facket – arbetarna fick kollektivavtal med svenska löner.
Samtidigt pågick striden om Lavals bygge i Vaxholm och det var brösttoner och gott om testosteron på debattsidorna i svensk press. För LO var det en ”självklarhet” att arbetare i Sverige ska ha svenska kollektivavtal.
I december 2007 sade EU-domstolen nej, det räcker fint med de avtal arbetarna har i hemlandet. Och luften gick ur Byggnads. LO varnade för apartheid på arbetsplatserna.
– Det var ett slag i huvudet, säger Tomas Hellsberg.
– Många jobbar för 45-50 kronor i timmen, men vi kan inte göra något åt det om vi inte har några medlemmar på arbetsplatsen. Vi kommer inte ens in för skyddsronder.

För Byggnads förändrades Sverige över en natt med Lavaldomen.
Samtidigt väljer många av de stora byggföretagen att teckna hängavtal för de utländska arbetarna, för att, som en arbetsledare säger ”undvika bråk på byggena”.
Byggnads har bytt strategi. Förbundet har anställt tolkar och har lyckats rekryterat ett hundratal polska medlemmar.
– Vi var väldigt offensiva och aggressiva före Lavaldomen. Nu funkar inte det längre, säger Per Jansson, ordförande i Uppsalasektionen som numera arbetar på förbundskansliet i Stockholm.
– Det är ett helt annat Sverige nu.