All uppvaktning på min 50-årsdag undanbedes vänligt men bestämt. Detta på grund av att födelsedagen nu har passerat. (Ni är däremot varmt välkomna tillbaka med ett storslaget firande på 51-årsdagen!)
Det blev hur som helst en toppendag, och jag fick många fina presenter. Bland annat fick jag ett par solglasögon, två gungstolar samt huvudvärk. Och så fick jag en liten prins!
Ja, det var väl kanske framför allt Sofia och Carl Philip som fick honom, men nu kan ni alltid minnas, mina unga läsare, att Jacke är på dagen 50 år äldre än lille Alexander. När han fyller 50 så fyller jag 100. Då tror jag vi ska fira i hertigdömet Södermanland tillsammans, Alexander och jag.
Och det här med ålder är ju mycket relativt. Jag föddes alltså samma år som Per Oscarsson skapade folkstorm genom att klä av sig in till bara kalsongerna i Hylands hörna. Och det känns ju som att det hände ungefär samtidigt som Stegosaurusarna dog ut. Dessutom är jag samåldring med Sten Tolgfors. Sådant får mig att känna mig gammal.
Å andra sidan fick Charlie Chaplin barn när han var 23 år äldre än vad jag är nu. Och det får mig att känna mig relativt ung.
Vidare kan jag konstatera att jag är 15 år äldre än Miljöpartiet. Och efter den senaste tidens händelser, så vete fanken om partiet får uppleva sin 50-årsdag.
Nyhetsfloden har varit fylld av miljöpartister med svettpärlor i pannan och ögon som går som flipperkulor. De har uppförsbacke just nu. En uppförsbacke med lutning ungefär som en normal vägg. Och den väggen tycks de med gemensamma krafter springa rakt in i.
Och det är ju egentligen inte så svåra grejer de lyckas strula till det med. Man kan sätta upp ganska självklara ordningsregler:
Handhälsa på alla: BRA.
Försöka manipulera nyheterna: DÅLIGT.
Man brukar ofta likna politiken vid en sandlåda eller en lekstuga. Men vad gäller det stackars Miljöpartiet, så frestas jag mer att likna det vid en känd roman av Agatha Christie.
10 små miljöpartister skulle gå på bio,
en vägra’ hälsa och så var dom bara nio.
Nio små miljöpartister åt måltider så flotta,
en åt med vargar, och så var dom bara åtta.
Åtta små miljöpartister satt i en intervju,
en fifflade med TV, och så var dom bara sju.
Sju små miljöpartister vill att kolkraftverken släcks,
men kraftverket såldes, och så var dom bara sex.
Sex små miljöpartister gick besvikna hem,
en gick in i väggen, och så var dom bara fem.
Fem små miljöpartister försökte nu att styra,
En styrde i diket, och så var dom bara fyra.
Fyra små miljöpartister sakna’ var idé.
En fick den smartaste, sen var dom bara tre.
Tre små miljöpartister satt där i en vrå,
en blev nu blå, och så var dom bara två.
Två små miljöpartister letade en vän,
en lyckas hitta en, så var dom bara en.
Där gick han ensam, en trött miljöpartist,
övergiven, singel, allén och solokvist,
stoppade sin kolbit ner i näverkonten,
och vandrade sen ensam iväg mot horisonten.