Ett fikonlöv för extremhögern?
Barak kan hävda att han fått betalt av regeringsbildaren, Likudledaren Benjamin Netanyahu, i form av fyra ytterligare ministerposter, ytterligare insatser för de arbetslösa och ett indirekt löfte att godta tanken på en tvåstatslösning, avveckla en del bosättningar på Västbanken och återuppta en fredsprocess med palestinierna. Risken är bara alltför uppenbar att inget av detta kan omsättas i någon politisk handling eftersom de extrema högerpartierna i regeringen då kan förväntas göra uppror. Men sällskapet med dessa extremister besvärar samtidigt Netanyahu, som inser att hans egen framtid som premiärminister är beroende av goda relationer till USA - och att sådana goda relationer numera kräver att den havererade fredsprocessen återupptas.
De som försöker försvara Ehud Baraks beslut pekar också på det hot från Irans kärnvapenprogram som i Israel upplevs som mycket påtagligt och existentiellt - och som inger djup oro också i Israels arabiska grannländer. Om alla de försök som nu görs att komma till tals med Iran misslyckas så kommer Israels ställning att vara starkare om landet har en regering som inte enbart är förankrad på den extrema högerkanten - så går i alla fall resonemanget. Men det förutsätter förstås att detta också visas i handling.
Det är lätt att också se ett inrikespolitiskt taktikspel bakom alliansen mellan Barak och Netanyahu. Båda partierna upplever sig själva som självklart "statsbärande" - trots att Arbetarpartiet bara fick tio procent i valet i vintras. Tzipi Livnis mittenparti, Kadima, som blev störst i valet, betraktas däremot av båda som ett onaturligt inslag i politiken. Tanken nu är antagligen att båda ska vinna tillbaka förlorade väljare från Kadima och att Livni ska marginaliseras.
Men återigen är förutsättningen att Barak får betalt på riktigt och inte bara i ord och att USA under Barack Obama inte får anledning att visa missnöje med regeringen. Vet Barak vad han ska göra om den kalkylen spricker?
Så jobbar vi med nyheter