– Det är synd om människorna, säger Zilan Doyn i rollen som Indras dotter.
Hon ser ut mot de än så länge tomma publikplatserna och någon av de övriga i ensemblen ska fylla i, men replikerna sitter inte riktigt där de ska. Det blir lite fnissigt på Gottsunda teaters scen, men så hjälper regissören och dramapedagogen Maria Trost de unga skådespelarna vidare med texten.
– Kom ihåg att jobba med känslan. Det som händer i pjäsen skulle kunna hända någon av era kompisar, säger hon.
Stjärnhimlen i Gottsunda Dans & Teaters fond lyser när de åtta tjejerna från Gottsundaskolan repeterar. De är profilelever och går teater- och dansprogrammet. Varje vecka har de har en timme av vardera dans och teater. Det är också obligatoriskt för dem att göra prao på Gottsunda Dans & Teater. Några av tjejerna siktar på att bli professionella dansare eller skådespelare. De gillar att stå på scenen. När jag undrar varför, kommer det sju olika svar, minst.
– Man får lära sig nya saker, man får uttrycka sig, prova på att vara någon annan än sig själv, röra sig till musik, säger de i munnen på varandra.
För det ska bli dans i föreställningen också. Danspedagogen Katarina Tilgius har hjälp dem med koreografi. Manus, inspirerat av Strindbergs pjäs Ett drömspel, har tjejerna skrivit tillsammans med Nanna Castillo under hösten. Det är i stort sett bara Indras dotter som har kvar några repliker från originalpjäsen från 1901. I den här uppdaterade versionen kliver hon ned på jorden och hamnar i Gottsunda bland sex vilsna tjejer. Det har hänt en olycka och de som tidigare har varit vänner är osams. De bråkar via bloggar och Facebook. Nu försöker Indras dotter förstå vad som hänt och vem som är skyldig till det.
– Strindberg har vi bara pratat om lite, vid ett par lektioner, säger Esranur Kogac.
De berättar att deras pjäs handlar mer om vänskap och vad som kan hända när man snackar bakom ryggen på varandra.
Prao innebär för deras del att de ska få prova på skådespelaryrket och nästa vecka blir det nya utmaningar. Då ska de spela föreställningar inför publik.
Först blir det femte och sjätteklassare som kommer. Nästa fredag är det en offentlig föreställning och då får släkt och vänner komma.
– Det är lite nervöst, vi känner ju inte alla som kommer och tittar, säger Sara Testai.