Rekha Pande, professor i kvinnohistoria vid universitetet i Hyderabad i sydöstra Indien, sitter i sitt arbetsrum med en kopp masala chai framför sig. Hon är bekymrad över utvecklingen.
Tittar man i statistiken över barn under 6 år ser man att jämnvikten mellan könen har rubbats ordentligt. I hela Indien går det i dag 940 flickor på 1 000 pojkar och i vissa delstater i norra Indien så lite som 870 flickor. Familjer med ett eller två barn har blivit norm – och helst ska minst ett av barnen vara en son. Föräldrar tar bort flickfoster eftersom pojkar ses som en bättre garanti för ålderdomen.
Det får konsekvenser. Rekha Pande berättar att det i delstater i norr, som Haryana och Punjab, finns by efter by utan några giftasvuxna flickor.
– Familjer har stora problem att få sina söner gifta. De hämtar fruar från Rajasthan och Kerala där det finns fler flickor. Kvinnorna känner inte till den lokala kulturen och kan inte språket, utan ses bara som barnalstrande sexverktyg.
Det handlar om en systematisk utrensning av flickor ur samhället, enligt Francis Ray, genusforskare och människorättsaktivist. Något som blivit möjligt med könsbestämmande ultraljudstester.
– Är fostret i magen en pojke så fortsätter de med graviditeten men är det en flicka tar de bort fostret, säger han.
Det var vid befolkningsräkningen 2001 som en växande skillnad i könsfördelningen upptäcktes. Då var det 933 flickor på 1 000 pojkar i åldern 0–6 år. Sedan början av 2000-talet är det förbjudet att få reda på barnets kön vid ultraljudet. Men lagen är tandlös, enligt Francis Ray.
– Indien är ett korrupt samhälle. Du mutar bara sjukvårdspersonalen. Det är en öppen hemlighet att det går att få information om barnets kön.
Pojkarnas starka värde för familjens välstånd är djupt rotad. Det är mannen som är familjens överhuvud. Rekha Pande berättar om en traditionell bön som man ber när en kvinna blir gravid: ”Å Gud ge oss en son och en flicka någon annanstans ifrån”.
– Det finns också ett talesätt: ”Att uppfostra en flicka är som att vattna en planta i någon annans trädgård”, säger hon och tar en klunk av det söta teet.
En flicka ses aldrig som en permanent del i familjen.
– Samma minut en flicka föds ser man på henne som en person som kommer att bli medlem i en annan familj. Man vill inte investera i henne. Ge henne ordentlig utbildning, kläder, mat eller utrymme och respekt i familjen, säger Francis Ray.
När en kvinna gifter sig flyttar hon in hos makens familj. Det är brudgummens familj som får hemgiften som flickans familj samlat ihop. Kvinnor har inte heller – fram till nyligen – haft rätt att ärva land. Och i ett land där jordbruket fortfarande är den huvudsakliga näringen för många, vill familjerna inte att ägorna ska försvinna ur släkten. En flicka ses som en börda. En syn som, enligt Francis Ray, har fortsatt i generationer och aldrig ifrågasatts ordentligt.
– Regeringen har inte gjort tillräckligt för att förändra normen i samhället. Män har makten och de tjänar på att systemet fortsätter. De har ingen lust att dela med sig av makten.
I hinduismen ges också män och kvinnor olika värde. Äldste sonen ska till exempel leda begravningsceremonin och tända kremeringselden.
– Om det inte finns någon son i familjen kommer din själ inte att få ro. Du kanske återföds som en hund. Det är så tron ser ut, säger Francis Ray.
På landsbygden, bland jordbrukarfamiljer, hänger traditionella könsroller kvar. Kvinnorna är hemma och tar hand om familjen, medan männen arbetar och drar in pengar. Kvinnor anses inte kunna vara med och arbeta på åkrarna på grund av risken för att de ska utsättas för sexuellt våld eller andra trakasserier.
– Det ses som att mannen är plus, medan kvinnan är minus, säger Francis Ray som samtidigt är hoppfull inför framtiden. En förändring pågår. Jordbruk är inte längre lönsamt. Allt fler arbeten växer fram inom industri- och tjänstemannasektorn, arbeten som passar kvinnor bättre. Det blir också vanligare att gifta par väljer att bo själva i stället för att flytta ihop med makens föräldrar och bröder.
– Allt detta har stärkt kvinnans position. I dag utbildar kvinnor sig och jobbar på kontor, säger Francis Ray och tillägger:
– Samtidigt vill man inte satsa för mycket på dotterns utbildning eftersom det blir svårt att hitta en make till henne då. Få män vill gifta sig med en kvinna som har en högre utbildning.
DETTA HAR HÄNT:
Starka protester i gruppvåldtäktens spår
16 december: en 23-årig sjukgymnaststudent och hennes pojkvän tar bussen efter en bio. Det blir en två timmar lång mardrömsfärd. Kvinnan våldtas av sex män på bussen. Paret kastas av i farten. Chauffören, som varit delaktig i våldtäkten, försöker köra över kvinnan, men hon räddas av sin pojkvän.
25 december utfärdar UD en varning till svenskar i Indien till följd av starka protester över hela landet. I Delhi dör en polis av skador han fått vid sammandrabbning med demonstranter.
26 december flygs kvinnan till ett specialistsjukhus i Singapore.
28 december avlider kvinnan på grund av skadorna. Regeringen försöker stävja de starka protesterna i Delhi genom att stänga av tunnelbanan och större gator.
30 december föreslås i ett nytt lagförslag att våldtäktsmän ska kastreras och låsas in upp till 30 år.
31 december tågar studenter och intellektuella mellan Jawaharlal University, där kvinnan var student, och busshållplatsen där paret klev på. Nyårsfirandet är i stort sett inställt i Delhi för att hedra våldtäktsoffret.
2 januari marscherar tusentals kvinnor mot våldet mot kvinnor genom Delhis gator.
3 januari samlas hundratals människor utanför rättegångsbyggnaden där polisen ska presentera sin utredning.
4 januari åtalas fem av männen för kidnappning, våldtäkt och mord. Den sjätte mannen, 17 år, kommer att ställas inför rätta i ungdomsdomstol. Ingen advokat vill försvara männen. Samma dag anhålls en indisk toppolitiker för våldtäkt, han är gripen och förd till polis av en uppretad folkmassa.
7 januari ställs de fem männen inför rätta, fortfarande utan advokater. Efter att kaos utbrutit i den smockfulla rättssalen får förhandlingarna fortsätta bakom stängda dörrar.