Ett barn kan aldrig överbekräftas. Men för mycket beröm kan faktiskt vara skadligt.
- Om man ger beröm utan urskillning får man en extremt självupptagen person. Beröm i lagom dos skadar däremot inte, tvärtom, det mår alla bra av, säger Kia Jabbari, skolpsykolog i Uppsala med många års erfarenhet av att jobba med elever och deras föräldrar.
Att känna sig bekräftad är alla människors högsta önskan. Det är grunden för att lyckas i livet. Men vad är då bekräftelse? Kia Jabbari menar att bekräftelse är att erkänna någons existens. Viktigast är att skilja mellan barnet som person och vad barnet gör, oavsett om det är bra eller dåligt. Ovillkorlig kärlek och bekräftelse är det som ger en stark inre självkänsla.
Redan ett spädbarn visar viljan att bli sedd genom att söka ögonkontakt i samspelet med föräldrarna. Om barnet under uppväxten blir avvisat när han eller hon söker tröst och skydd, kommer barnet att känna sig osäkert och otryggt. För ur den viktiga anknytningen med föräldern uppstår känslomässiga band som gör barnet tryggt och orädd.
Vad är då skillnaden mellan bekräftelse och beröm? Jo, bekräftelse har ett jag-budskap, till exempel: "Jag blir glad när du gör dina läxor". Beröm har ett du-budskap och uppmuntrar en prestation, som när du säger: "Du är duktig när du gör dina läxor".
- Det är inte alltid ord som krävs för att visa bekräftelse. Du kan visa lika mycket med ditt kroppsspråk, att du lyssnar, är lyhörd och känner empati, säger Kia Jabbari.
Sedan är det också bra att träna barnet att själv klä sina känslor i ord. Ett vanligt scenario kan vara vid middagsbordet. Ditt barn sitter tyst och verkar ledsen. I stället för att fråga "varför är du ledsen?" eller i klandrande ton slänga ur dig: "Måste du vara ledsen?" säg hellre: "Jag märker att du är lite tyst i dag. Kan det betyda att du är ledsen? Jag lyssnar, om du vill berätta".
Barnet tränas då på att själv uttrycka sina känslor i stället för att någon annan bestämmer hur det mår.
Det är inte bara föräldrar som kan fylla barns behov av bekräftelse.
Pedagogerna i skolan har också en viktig roll. I stället för att säga "åh, vad duktigt du har ritat", kan det uttryckas med "jag ser att du har ritat det här, kan du berätta om det?". När eleverna går in i klassrummet på morgonen kan läraren bekräfta varje barn med att se glad ut och säga "vad trevligt att du är här i dag". Det visar att man bryr sig och att varje barn är viktigt.
Hos ett barn som aldrig bekräftas, växer en dålig självkänsla fram. En känsla av att inte duga som man är.
- Barn som har dålig självkänsla har svårt för att hantera frustrationer, de söker negativa kommentarer från andra och ser allt i nattsvart. De vill inte prova nya saker och tror sig inte klara av utmaningar. Elever jag träffar uttrycker detta när de säger att de inte kan eller vågar och är övertygade om att de kommer att misslyckas, säger Kia Jabbari.
Men om ett barn har dålig självkänsla är det långt ifrån givet att det ska vara så hela livet.
- Nej, det är en process som går att påverka. Man kan reparera och förändra. Det är aldrig kört om man blir medveten om hur självkänslan tagit skada.
Kia Jabbari tycker att föräldrar ska ha realistiska förväntningar på sina barn. Föräldrar ska anpassa utmaningar efter barnets ålder och ha respekt för barnet, för då känner det sig värdefullt.
- Man ska undvika att projicera sina egna förväntningar och önskningar på barnet. Ett vanligt sätt är att jämföra syskon och påpeka "din syster var inte så här jobbig, varför gör du alltid så här?". Genom kritiken sårar man barnet i stället för att lära in ett annat beteende. Säg i stället "jag är ledsen för att du gjort så här. Jag gillar inte ditt beteende men jag älskar dig oavsett vad du gjort".
Dagens föräldrar är oftast måna om att göra rätt och är pålästa. Det är bra, tycker Kia Jabbari.
Men en sak som föräldrar missar är att det kravlösa umgänget med barnet bygger känslomässiga bindningar som vida överträffar prylar och det utbud av fritidsaktiviteter som föräldrar kompenserar sin tidsbrist med.
- Det är för mycket stress, vuxna har många gånger för lite tid med sina barn. Föräldrar vill vara perfekta för sina barn men ingen människa är perfekt. En förälder som belastar sitt barn med skuldkänslor genom att säga "jag gör allt det här för dig", lägger på en dubbel börda.
En del barn behöver mer bekräftelse än andra, det är personligheten som avgör. Kia Jabbari gör jämförelsen med bilar, vissa behöver tankas oftare än andra på samma körsträcka. På samma sätt behöver en del barn kärlekstankas oftare.
