Föreningen var från starten liberal och dess förste ordförande, Karl Staaff, blev senare ledare för den svenska röttsrättsrörelsen, liberal partiledare och statsminister i två omgångar. Men kretsen var hela tiden öppen också för socialdemokrater och Staaff och socialdemokratins blivande partiledare Hjalmar Branting stod varandra nära. I ett senare skede formulerades föreningens ändamålsparagraf så att Verdandi skulle företräda en ”för liberalismen och arbetarrörelsen gemensam idétradition”, vilken beskrevs som en radikal humanism.
Det handlade alltså inte om synen på det ekonomiska systemet utan om strävan efter demokrati, andlig och intellektuell frihet, social reformvilja, vägran att låta människor definieras av sitt kön eller sin härkomst och en hållning i kultur- och moralfrågor som brukar etiketteras som kulturradikalism. I den stora förvirringen efter 1968 stod sådana värden inte alltid högt i kurs och Verdandi lades ned som studentförening. Men verksamheten har bestått i andra former.
Vid jubileumsmötet talade Olle Svenning (S) om denna idétradition och om relationen mellan Staaff och Branting (Svenning skriver just nu på en stor biografi över Branting). Kommentator var den tidigare chefredaktören för Västerbottens-Kuriren (lib), Olof Kleberg som också pekade på skillnader mellan liberalism och socialdemokrati.
Varför tycker vi att detta är viktigt, frågade en av deltagarna. Ett svar är förstås att samverkan mellan liberalismen och arbetarrörelsen var avgörande för Sveriges fredliga demokratisering och för mycket av det tidiga socialpolitiska reformarbetet. Ett annat svar är att svensk politik så länge utgått från den maktpolitiska kampen mellan arbetarrörelsen och den samlade borgerligheten att många inte ens har tänkt på att det finns fler frontlinjer än en enda, fler ”kritstreck” än det som kan dras efter inställningen till ägande, marknad och vinster.
Socialdemokratin blev, som Svenning konstaterade, mer marxistisk och statsinriktad efter Brantings tid. Men trots de växande partipolitiska konflikterna med liberalerna fanns också gemensamma värden under den polemiska ytan.
Det tidiga 1900-talets politik går inte i repris. Men de värden som den tidens kulturradikalism stod för är inte överspelade av den historiska utvecklingen. De måste aktivt försvaras och kanske vinnas på nytt. En självklar uppgift är naturligtvis motståndet mot den högerpopulism som hotar att förstöra politiken i många europeiska länder. Detsamma gäller den så kallade mångkulturalism eller identitetspolitik som gör att föreställningar om etnicitet, religion eller kultur tränger ut både känslan för individens värde och insikten om människosläktets enhet.
Olle Svenning pekade också på synen på yttrandefriheten och det nödvändiga motståndet mot dem som av missriktad respekt för religionen vill beskära vår frihet genom nya hädelseparagrafer. Och både liberaler och socialdemokrater bör oroas av de nya hot mot demokratin som består dels i politikens teknokratisering, dels i den lockelse som en auktoritär kapitalism av rysk eller kinesisk typ har i stora delar av världen. I den bästa av världar skulle man också kunna mötas i synen på utbildning och kunskap och i inställningen till jämställdhet – det som på Staaffs och Brantings tid fortfarande kallades för ”kvinnofrågan”.
Det finns flera frontlinjer än en enda. Och ett intellektuellt rum av det slag som studentföreningen Verdandi erbjöd skulle uppskattas av många också i vår tid.