Ett år i vårt anletes nya Svettis

I vajrar i taket i entrén hänger dockor av plast. De föreställer vältränade män med stora bolliknande hjälmar på sina huvuden. Statens konstråd beskriver dem som ”trimmade manliga feer”.
Den moderna miljön på Campus 1477 vid Blåsenhus står i stark kontrast till den på Svettis, som invigdes redan 1910. Där bestod träningsutrymmena av en gymnastiksal och ett gym stort som ett vardagsrum. ”Det nya Svettis”, upptar 3000 kvadratmeter.
Långt fler besöker det nya motionsstället, men en del tycks trots allt ha föredragit de gamla lokalerna.
– Några har följt med, men inte alla, medelåldern är yngre här. Det är väl några som saknar det gamla huset, säger Daniel Bolander, som arbetar i receptionen.
Bland moderniteter som ljusrum och nya träningsformer med namn som ”kettlebells” och ”grounding” finns några traditionella pass kvar, upplagda precis som på Svettis. Ett sådant är stångpasset.

Röda, gröna, svarta och vita. Ett tjugotal människor håller metallstänger i olika färger över sina huvuden. Det är en salig blandning av studenter, pensionärer och människor i medelåldern som samlats i den stora gymnastikhallen. Någon har knäskydd, någon annan pannband, en tredje trendiga träningstights.
– Första gången det var träning här var det som att börja i en ny skola. Alla försökte att hitta en gemenskap i det nya, berättar Camilla Widebeck.
Camilla Widebeck började träna på Svettis 1986 och blev snabbt stammis. När motionsanläggningen bommades igen och gympan flyttades till nybyggda Blåsenhus följde hon med.
– Det är en så skön blandning av folk, det är alla åldrar, från 20 till 80. Det är härligt!

Leif Lewin är en annan Svettisveteran som hittat till Blåsenhus. I trettio år gästade han den forna motionsanläggningen.
– Jag var en varm anhängare av gamla Svettis, det var sorgligt att det stängde, säger han.
Det Leif Lewin uppskattade mest med Svettis var stämningen. Men han tycker att en del av den har följt med till Blåsenhus, mycket tack vare instruktörerna. Ann Ljunggren som leder passet berättar att hon började arbeta på Svettis för tolv år sedan och att många av deltagarna varit med lika länge.
– Svettis kommer alltid att vara Svettis, det var ju inte flashigt. Man kunde ha vilka träningskläder man ville, säger Ann Ljungberg.
Hon tycker att det var synd att Svettis stängde, men tror att nedläggningen var nödvändig. Byggnaden var sliten och i behov av omfattande renoveringar.
Men flytten har inte enbart varit negativ utan medfört att fler testat på hennes pass. Där lever Svettisandan vidare.
– Det är samma koncept, musik och rörelser, bara nya lokaler.
Hon kallar deltagarna tills sig. Det är dags för konditionsträning. De hoppar framåt, bakåt och upp och ned. Om det är i takt eller otakt tycks mindre viktigt.
– Skriv att det här är skitkul! ropar en dam i åttioårsåldern när hon springer förbi.
Långtifrån alla är pensionärer. Kosha Shirzad har precis börjat läsa juridik. Hans blå Siriuskläder vittnar om att han varit fotbollsspelare. Gympapasset är ett bra substitut för fotbollen, som han inte längre hinner med.

Efter en avslutande rusch genom hela gymnastiksalen lägger deltagarna stängerna åt sidan och varvar ned till tonerna av Rosa Pantern-melodin. 
– Träning är beroendeframkallande på ett bra sätt. Jag kan bli lite träningsreligiös, säger Camilla Widebeck.
– Man mår bra av att gå här. Människan har ett behov av regelbundenhet. Regelbundenhet är nyckeln till framgång och välbefinnande, säger Leif Lewin.
Lite mer välbefinnande ingav möjligen Svettis. Där fanns nämligen både bassäng och bastu.
– Här finns ingen pool och ingen våtbastu, så det gamla hade en del objektiva fördelar jämfört med det nya, säger Leif Lewin.
Att det inte finns någon simbassäng på Blåsenhus tror Salam Haylu är anledningen till att några äldre slutade när Svettis stängde. Själv trivs han även på Blåsenhus och är nöjd med dagens träningspass.
– Jag har säkert gått ned två, tre kilo, säger han och skrattar. 
På fötterna har han inga skor, han tränar barfota.
– Egentligen är det ju inte bra för ryggen och knäna, men jag är van vid att träna utan skor, säger han.

I ett intilliggande rum har ett av de nyare inslagen på Blåsenhus just satt igång, ett Michael Jackson-inspirerat danspass. Salam Haylu kikar in genom en glasruta, men blir inte sugen på att slinka in. Han föredrar passen som lever kvar från Svettistiden. Dem går han på sex eller sju gånger i veckan, även om han vet att man egentligen ska vila varannan dag.