Inne i den östra flygeln håller Linnés döttrar på att göra sig i ordning. En fransk frisör har kommit på besök, en sminkör, Linnés informatör och tjänstefolket finns också på plats. På bordet står små porslinsdosor med hemmagjort läppstift i en ljusröd färg gjort av ister. Där står också den vita pärlemorskimrande krämen - som var idealet då det begav sig för 300 år sedan.
För egentligen är det bara Malin och Louise Berglund som är utklädda till Linnés döttrar. Anders Stehn är informatör, Birgitta Brattå är sminkör medan Inger Warnicke är manlig fransk frisör.
De har smugit i väg lite i hemlighet. Linné gillar nämligen inte det där med smink och fåfänga. Skulle han få syn på dem skulle han antagligen säga att det är ”störtfånigt” säger Britt-Louise Pettersson som sytt det mesta av kläderna som de bär. Under de gigantiska kjolarna finns stora, rymliga fickor, så kallade pocher, där både Iphone, tuggummi och solfjäder ryms.
Men den vita pärlemorkrämen ska ändock på. I dag är det emellertid inte ”blyvitt” som smetas på, utan titanoxid. Det ska tydligen inte vara giftigt. För det var inte ovanligt att folk blev förgiftade av sminket som användes. Samtidigt som det användes för att täcka över andra sjukdomar såsom smittkoppar och syfilis.
Den vita, glansiga och feta huden var ett tecken på hög status. Min solblekta hud skulle minsann inte vara någonting att skryta med, konstaterar Birgitta Brattå. Jag ser ut som en engelsk arbetare från landsbygden, som varit ute och arbetat lite för mycket i solen. Jag är dock lite mer naturlig än de "bottenbrända" fransmännen, understryker hon.
Frisören Inger Warnicke påpekar att mitt hår är alldeles för glansigt och behöver pudras för att få till den trendiga matta looken. Men det skulle nog duga till en pampig uppsättning, kanske att man skulle behöva lägga i lite ull eller hästtagel som "extensions".
Efter att porslinshy med rosiga kinder och röda läppar är på plats på flickorna, fyller Birgitta Brattå i ögonbrynen med en bränd kryddnejlika som ger en svart färg. Och en doft av jul sprids i rummet.
”Å herregud” utbrister de en efter en. ”Så tjusigt”. Damerna är alldels till sig över flickornas nya look. De verkar tycka att den feta, glansiga hyn är vacker på ett nästan verkligt sätt. Eller är de bara så inne i sin tid - det 1700-tal, vars skönhetsideal är minst lika underligt som dagens.