Ett annat Ryssland
Putintrogna ryska ungdomsorganisation som belägrat Estlands ambassad och attackerat Sveriges och Estlands ambassadörer i Moksva är den bästa översättningen "de våra".
Organisationen har funnits sedan 2005, då den ryska statsledningen insåg vad engagerade ungdomar med demokratisk övertygelse kan åstadkomma också i f d sovjetstater. Det gällde alltså att bilda en användbar motkraft mot ungdomsgrupper som Otpor i Serbien som hade en stor betydelse för Slobodan Milosevics fall, Kmara som spelade en liknande roll i Georgien och Otpor som var en viktig kraft i den orangefärgade revolutionen i Ukraina.
I Ryssland skulle det redan från början finnas regimtrogna motkrafter som kunde ge sig på deltagarna i folkliga protester eller misshandla medlemmar i demokratiska ungdomsgrupper. Namnet Nasji ger också direkta associationer till sovjet-
perioden - man ska tänka på "våra", d v s Sovjetunionens, hjältar, trupper eller anhängare och på "våra" motståndare, demokrater, utlänningar eller ockuperade grannfolk.
Också valet att beskriva "våra" motståndare med ordet "fascister" är ett eko från sovjettiden. Nazisterna kallades i sovjetpropagandan alltid för "Hitler-fascister" och i otaliga framställningar av Det stora fosterländska kriget, alltså den del av and-ra världskriget som utkämpades sedan Tyskland den 22 juni 1941 angripit sin tidigare bundsförvant Sovjetunionen, omtalas fienden just som fascister. Samma term användes efter kriget om alla tänkbara kritiker av sovjetsystemet, liberaler, socialdemokrater, fria kyrkor, fria fackföreningar, miljögrupper och alla andra.
Men det sovjetiska språkbruket betyder inte att kommunismen åter står på programmet. Snarare handlar det om en imperienostalgi som är självklar för de styrande och en cent-ral del också i många vanliga ryssars föreställningsvärld. Decennium efter decennium av diktatur och propaganda gör att i synnerhet äldre - men också många yngre - över huvud taget inte kan ta till sig innebörden av den baltiska frigörelsen kring 1990 eller det estniska beslutet att flytta en staty som ses som en symbol för förtryck och ockupation.
Pakten mellan Hitler och Stalin 1939 som ledde till Polens delning och den sovjetiska annekteringen av de självständiga baltiska staterna (och det sovjetiska angreppet på Finland, som dock lyckades försvara sig) är mer eller mindre okänd - och även det officiella Ryssland har svårt att öppet erkänna paktens realitet.
De baltiska länderna ockuperades först av Sovjetunionen, sedan av Tyskland och i krigets slutskede av Sovjetunionen igen. De baltiska exilregeringarna försökte återupprätta självständigheten när tyskarna drog sig tillbaka, men hade i brist på hjälp utifrån ingen chans mot sovjetmakten. Men den allmänna bilden i Ryssland är antingen att de baltiska länderna aldrig varit självständiga utan tvärtom ryska provinser som befriades från tyskarna 1945, alternativt att de i och för sig var självständiga före andra världskriget men frivilligt anslöt sig till Sovjetunionen 1940, före den tyska ockupationen 1941. Att det sovjetiska herraväldet i Baltikum, liksom det tyska 1941-45, från början till slut byggde på militärt övervåld inser man inte. Och omfattningen av de utresningar och deportationer som syftade till att krossa allt självständigt baltiska samhällsliv inses knappast ens av alla dem som vet hur hårt det ryska civila samhället drabbades av samma förtryck.
I själva verket kan sovjetmaktens övergrepp också mot det ryska folket göra det svårare för många att ta till sig sanningen om andra världskriget. Det ryska folkets oerhörda lidanden får en slags mening genom att man ändå kan säga sig att det var "vi ryssar" som till sist krossade nazismen. Att då få höra att sanningen är betydligt mer komplicerad kan helt enkelt vara för mycket.
I alla fall så länge som statsledningen inte gör något alls för att medge sovjetmaktens brott eller ge befolkningen kunskap om allt det som tidigare förtigits, utan tvärtom exploaterar okunskapen för egna maktsyften. Man kan mycket väl tänka sig att regeringen i Estland, medveten om hur en perverterad nationalism utnyttjas i kampen om arvet efter Putin, valde att flytta statyn i Tallinn medan Putin ännu är kvar. Den kris som uppstod skulle kunna bidra till att markera för kommande ryska ledare var gränsen går och därmed bidra till Estlands framtida säkerhet.
Men samtidigt påminner både makthavarna i Kreml och grupper som Nasji genom sitt blotta beteende om att det också finns ett annat - och demokratiskt - Ryssland, vars potential ännu inte förverkligats. Det symboliseras av personer som Boris Jeltsin, av And-rej Sacharov som dog mitt i frigörelseprocessen och gett namn till Europarådets pris för mänskliga rättigheter, av den mördade journalisten Anna Politkovskaja och av kulturpersonligheter som den nyligen bortgångne Mstislav Rostropovitj. Någon gång kommer arvet från dem att föras vidare.
Så jobbar vi med nyheter