Årsdagarna i sig ändrar ingenting, men är viktiga påminnelser om hur diktaturen i Eritrea anser att den har rätt att behandla människor.
När Dawit Isaak fängslades hade Eritrea ännu ett ganska gott rykte internationellt och det fanns ett utrymme för en oberoende press. Men det räckte att tidningen Setit, där Dawit Isaak arbetade, skulle berätta om kritik mot regeringen för att bilden skulle ändras. I ett slag fängslades en rad journalister. Flera av dessa har nu dött, antingen i fängelse eller i regimens beryktade dödsläger. Några rättegångar har aldrig hållits.
Sveriges regering har ett självklart ansvar för att med alla tänkbara medel försöka få Dawit Isaak frigiven – det är en ofrånkomlig följd av hans svenska medborgarskap. Vi måste utgå från att rege-ringen också agerar med detta som mål. Men det finns också en större bild.
I Eritrea kan vem som helst när som helst kallas in till armén och att lämna landet är i princip förbjudet. Tusentals eritreaner flyr varje månad. En rapport i somras till FN:s säkerhetsråd berättar hur flyktingar kidnappas längs flyktvägar och ur flyktingläger och hur anhöriga sedan utsätts för utpressning för att offren inte ska dödas eller torteras. Eritreaner i exil tvingas – trots att det naturligtvis är olagligt i de länder där de vistas – att betala ett slags skatt till regimen i hemlandet. När det gäller pressfrihet ligger Eritrea i dag i samma klass som Nordkorea och Turkmenistan.
Förra hösten meddelade regimen att den i fortsättningen inte ville ha något internationellt bistånd – isoleringen skulle göras ännu mera total. Nu vill man återuppta samtal med EU som tidigare varit en stor biståndsgivare.
Också denna öppning måste utnyttjas. Det är, som elva tryckfrihetsdebattörer skrev i Expressen i går, viktigt att tala med regimen. Men inget bistånd kan återupptas utan politiska förändringar och att Dawit Isaak och andra politiska fångar släpps.