Det kändes på något sätt träffande att Paul Di’Anno när han ställde sig på Katalins scen på onsdagskvällen gjorde det inför en publik som var väldigt mycket mindre än den som i början av oktober besökte UKK för att se och höra Bruce Dickinson hålla föredrag. För Paul Di’Anno har alltid fått stå i skuggan av sin efterträdare. Men om han fortfarande är bitter mot sitt gamla band så var det definitivt inget som Di’Anno visade denna kväll. I stället så omfamnade han konceptet Iron Maiden i allt från backdropen med bandets maskot Eddie på till låtlistan som i stort sett bara fokuserade på Iron Maiden och de två första skivorna då han fortfarande var bandets frontman. Till skillnad från den skönsjungande Dickinson så spottar Di’Anno ilsket ur sig orden på punkmanér, hans framtoning förstärks av att han ser ut som urtypen för en råbarkad engelsk fotbollshuligan. Men han visade också upp en känslig sida när han tillägnade Remember Tomorrow till vännen Clive Burr som gick bort tidigare i år.
Tyvärr så lyckades han inte göra låten riktig rättvisa vilket förtog stämningen något. Först när han för en stund vågade släppa Iron Maiden och ge sig på egna låtar som The Beast Arises och Children Of Madness blev det som allra bäst.
Någon sångvirtuos har han aldrig varit och så inte heller denna kväll, men det var ändå svårt att inte känna en enorm vördnad för det han har gjort för hårdrocken. Mellansnacket är en historia för sig och det är ingen tvekan om att Di’Anno är en entertainer, när han inte längre orkar sjunga kan han säkert få jobb som ståuppkomiker.