Enskild gen viktig för andningen
En gen som behövs för att lagra signalämnet glutamat i nervändar är nödvändig för att andningen ska fungera. Däremot behövs inte denna gen för att vi ska kunna gå.
Klas Kullander.
Foto: Pelle Johansson
- Det är första gången som en enskild gen visats ha så livsavgörande betydelse att andningen inte kan upprätthållas utan den, säger docent Klas Kullander vid Institutionen för neurovetenskap, Uppsala universitet.
I sina försök har forskargruppen undersökt betydelsen av en gen, VGLUT2, som behövs för att signalämnet glutamat ska kunna tas upp och lagras inuti små blåsor i nervändsluten, synapserna.
- Därifrån kan sedan glutamat, som är ett mycket vanligt signalämne, vid behov släppas ut och stimulera intilliggande nervceller, förklarar Klas Kullander.
Förändrade möss
I försöken har forskarna använt genetiskt förändrade möss, som saknar VGLUT2-genen.
Under hela fostertiden utvecklas dessa möss i stort sett lika som normala möss. Men efter förlossningen kan de inte andas.
Till skillnad från normala möss, som under fostertiden andats fostervatten för att träna upp lungorna, föds mössen som saknar VGLUT2-genen med kompakta lungor.
- Det är tydligt att VGLUT2-genen, och därmed också glutamat, är helt nödvändiga för den rytmiska nervsignalering som drar igång lungrörelserna under fostertiden, säger Klas Kullander.
Samtidigt visar studien att den nervsignalering i ryggmärgen som leder till att armar och ben kan röra sig fortsätter att fungera även hos möss som saknar VGLUT2-genen.
- Det var överraskande eftersom de flesta forskare trott att glutamat är nödvändigt för den nervsignalering som styr armars och bens rörelser, säger Klas Kullander.
Bit i större pussel
Den nya studien är en bit i ett större pussel som försöker kartlägga hur de nätverk av nervceller som styr rörelseapparaten är uppbyggda och kommunicerar med varandra.
Klas Kullander är övertygad om att resultaten av denna grundforskning på inte särskilt lång sikt kan komma att påverka behandlingen av flera olika patientgrupper.
- Man kan till exempel tänka sig att stimulera igångsättning av rörelseapparaten med mikroelektroder eller farmakologiska preparat. Men för att kunna göra detta behöver vi först kartlägga och förstå de ingående komponenterna i de ryggmärgskretsar som styr våra gångrörelser. Det skulle vara fantastiskt att på detta sätt kunna få hjälpa ryggmärgsskadade patienter, säger han.
Så jobbar vi med nyheter