– Mamma var den viktigaste personen i mitt liv. Hon kom hit för att hon trodde att hon skulle få vara tillsammans med mig och min bror. Men vi var fullt upptagna med att kämpa hårdare än andra för att få samma chanser som svenskfödda. Vi lyckades skapa jobb, vänner och familj. Vi hade allt, utom tid för mamma, säger Danish Saroee, som är bosatt i Storvreta.
Utställningen speglar tiden som Sara Bayati inte fick med sina tidspressade barn och hur hon alltmer kom att brytas ned av ensamhet. De första bilderna visar en stark och glad kvinna. I takt med att hon inte lyckades återskapa familjebanden, förändras hon inifrån. Hon blir isolerad och deprimerad. Hennes sorg syns starkare för varje bild ända till slutet, då hon ligger på dödsbädden.
– Jag känner dåligt samvete för att jag inte tog hand om mamma. Utställningen är bearbetning av mitt dåliga samvete. Men den är också en påminnelse om att alla vuxna, särskilt vi som kommer från ett annat land, tar hand om våra gamla föräldrar och lyssnar mer på vad de har att säga. De behöver kärlek och tid, för det är inte pengar eller prylar de behöver.
Danish Saroees mamma kom till Sverige 1992, då var hon 60 år och kom att stanna två år innan hon flyttade hem igen. Hon var född och uppvuxen i en nomadfamilj i södra Iran och fick sitt första barn som 13-åring. I hemlandet var hon en ensamstående fembarnsmamma med pondus som människor hyste stor respekt för. Barnens pappa dog i en hjärtattack när hon var gravid och väntade sin yngsta son, Danish.
Danish Saroee beskriver henne som en generös, karismatisk och godhjärtad kvinna, som kunde konsten att nätverka och som fick högt uppsatta personer att följa hennes vilja, trots att hon tillhörde en annan socialgrupp och var analfabet.
Här i Sverige blev hon en i mängden, en anonym invandrarkvinna som ingen, inte ens hennes barn, hade tid med.
– Jag och min bror var mammas favoritbarn. När vi flytt undan politisk förföljelse började hon genast att längta efter oss. Åren gick och till slut kunde hon få tillstånd att komma till oss. Vi hade alla längtat och gladdes åt att hon kom.
Ganska snart märkte Sara Bayati att sönerna levde helt nya liv. Utan att klaga valde hon långa stunder av ensamhet. Hon lärde sig aldrig språket och ägnade dagarna åt att mata fåglarna vid en parkbänk.
– Den glada, öppna och färgstarka kvinnan som alla kände när jag växte upp hade börjat skrumpna. Livsgnistan försvann och det blev svårare och svårare att ordna någon sysselsättning åt mamma, berättar Danish Saroee.
Danish Saroee var 23 år när han kom till Sverige. I fyra år hade han varit på flykt från Iran. Hans mamma kom två år senare. Men bara efter två år återvände hon till Iran. Hon hade brutit armen i Sverige och låg på sjukhus där hon inte kunde säga något till någon, inte ens be om ett glas vatten.
– Jag kände att mamma måste tillbaka till Iran. Det var som en utdragen dödskamp att vara i Sverige. Hon tyckte att Sverige var ett fantastiskt land med enorma resurser som folk tyvärr slösade med men kände sig som en främmande fågel.
Det tog 20 år för Danish Saroee att få ett iranskt pass. När exilen var bruten åkte han tillbaka till Iran. Men det var en dag för sent. Hans mamma hade dött i en hjärtattack dagen innan, samma dag som han fick tillbaka sitt medborgarskap.
Danish Saroee saknar sin mamma, som han inte återsåg förrän 18 år senare på begravningen.
– Jag och min bror vann framgång men förlorade närheten till mamma.
Sara Bayati var 76 år gammal när hon dog i en hjärtattack. Det smärtar Danish Saroee att han inte fick träffa henne igen. Den röda tråden i utställningen är hoppet om att alla som har sina föräldrar i livet hanterar situationen bättre än vad han och hans bror gjorde.
– Jag pratar mycket om farmor med mina två söner. De fick aldrig träffa henne men de vet allt om henne ändå och får höra berättelser om vilken underbar mamma och kvinna hon var i stället för sagor på kvällarna. På så sätt lever hon vidare här och nu, trots att hon fattas mig.