Men rustar upp, det gör Ryssland. Och även om det är ett omodernt och rätt skraltigt försvar man lappar på, så är det ändå en armé man helst inte skulle vilja tampas med. Om man har ett försvar som Sverige, vill säga. Fast varför skulle ryssarna bråka med oss? Det var ju ett tag sedan som ”ryssen” härjade på Gotland och längs östkusten.
Tja, en anledning skulle kunna vara att Ryssland, vid en större konflikt på annat håll, kanske skulle behöva strategiska utposter vid ett strategiskt hav: Östersjön. Balterna känner sig säkert tryggare i EU och Nato än utanför, men de har alltid haft ett utsatt läge. Gotland är i det sammanhanget en riktig läckerbit – utan försvarsberedskap.
Å andra sidan har vi ju EU:s solidaritetsförklaring. Grannarna kommer att hjälpa oss. Kanske. Den är ingen förpliktelse. Utom för Sverige, som alltid måste hjälpa alla för att vara säkert på att få hjälp tillbaka – vi är ju inte med i någon militärallians, som de flesta länder i Europa.
Men kan vi verkligen hjälpa andra, när vi knappt kan försvara oss själva? Är det kanske därför som Lissabonfördragets aktiva skrivning om att medlemmarna ”med alla till buds stående medel” ska hjälpa varandra vid angrepp, hos riksdagen blivit den defensiva formuleringen om att Sverige ”inte ska förhålla sig passivt”?
Om försvarsministern tycker att dagens försvar är tillräckligt starkt, så kanske vi inte ska ha något försvar alls. Fast det anser nog de flesta är en ansvarslös hållning. Antingen bör vi alltså ha ett starkare försvar, eller så måste vi överväga att gå med i den försvarsallians som vi sedan många år nära samarbetar med och som övar på svensk mark: Nato.
Det är klart att vi kan hoppas på att Nato vill hjälpa oss ändå. Och säkert kostar det att vara med – vi måste sannolikt rusta oss bättre för att kunna hjälpa andra. Å andra sidan får vi vara med och påverka, och vi får större in- och överblick.
I dag står vi tämligen ensamma. Hoppas. Tror. Men vet inte så mycket.
Hur mycket vet egentligen försvarsministern?