En vardag full med cancer

Första gången Marika Nestor såg cancerceller i ett mikroskop vaknade hennes nyfikenhet. Cellerna kom från en person som antagligen inte levde längre och ändå fortsatte de att växa. Marika Nestor blev cancerforskare.

Nyligen fick hon Cancerfondens Junior Investigator Award. Men, junior? Hon har ju nyss fyllt 40 år.

– Det är inte åldern som räknas, utan antal år efter disputationen. Man får dra av tid för föräldraledighet, så det är väldigt bra att jag har tre barn, säger hon.

Utmärkelsen innebär en sexårig forskartjänst, en oändligt lång tid i forskar­världen där man annars ständigt måste söka nya pengar till sin forskning. Med en långsiktig finansiering vågar man utöver säkra kort satsa på spännande och kreativa projekt som riskerar att misslyckas, men som lika väl kan leda till att man tar stora språng och upptäcker något nytt.

På sitt arbetsrum i Rudbecklaboratoriet i Uppsala har Marika Nestor ett imponerande förråd av teer. Nu står hon med en teklämma i högsta hugg och läser upp sorterna. Vi bestämmer oss för ett neutralt grönt te. Hon har försökt lära sig att dricka kaffe, men blir darrig och får hjärtklappning av det.

Vi slår oss ner i föräldrarnas 70-talsfåtöljer med orange trästommar. Dem hämtade Marika Nestor på vinden och körde till kontoret för att hon inbillade sig att hon skulle sitta där och dricka sitt te och läsa artiklar. Men det har hon inte haft tid med.

Forskningsgruppen hon leder är en brokig samling biologer, civilingenjörer och läkare av olika nationaliteter. När hon ska förklara deras forskning pratar hon om radionuklider, tumörmål­sökande molekyler, ockulta tumörer och p53. Förenklat kan man säga att de dels försöker lista ut hur man kan göra cancerceller mer känsliga för strålning, dels hur man kan hitta och karakterisera tumörceller och ta kål på dem.

– Jag tror vi går mot skräddarsydda cancerbehandlingar utifrån tumörens egenskaper snarare än var den sitter, ­säger Marika Nestor.

Som forskare beskriver hon sig som ­positiv, nyfiken, engagerad och ny­tänkande. Till hennes styrkor hör nätverkande och samarbete.

– Jag har träffat många framgångs­rika forskare som är generösa och trevliga. Då skapas en positiv atmosfär där alla hjälper till. Vi har ju samma mål att uppfinna sådant som gör skillnad för patienter i framtiden, säger hon.

En förebild är Jörgen Carlsson, professor emeritus vid institutionen för immunologi, genetik och patologi där ­Marika Nestor arbetar.

– Han är totalt prestigelös och skapar en vänlig och givande atmosfär där alla kan trivas.

Att hon fick upp ögonen för forskningen beror på en kvinna som med sin långa hårfläta stack ut bland alla ­äldre herrar professorer – kemiprofessorn­ ­Karin Caldwell.

– Jag blev nyfiken och frågade om jag fick göra projektarbete hos henne. Hon gav mig fria tyglar att själv försöka lista ut hur jag skulle lösa forsknings­problem, berättar hon.

Det var något helt annat än de till­rättalagda laborationerna under utbildningen som hon tyckt varit trista.

Marika Nestor har alltid velat förstå varför och lära sig metoder för att lösa problem. Att lära sig utantill var aldrig hennes grej i skolan. Därför gillade hon matematik men inte geografi.

– Att bara memorera huvudstäder var urtråkigt.

Vurmen för problemlösning yttrar sig bland annat i att hon uppfinner saker. Till exempel mygghjälmen. För att slippa bli myggstucken i sängen på natten konstruerade hon en stomme av träpinnar täckt med myggnät när hon var sju år gammal.

– Den var obekväm att sova med, jag fick ligga på rygg. Och jag hörde ju myggen ändå. Det var ingen jättehit, medger hon.

Då var löpmaskinen mer lyckad. Två runda träskivor hölls ihop med en pinne genom ett hål i mitten. Mellan skivorna skruvade 14-åriga Marika fast hjul från en kasserad kundvagn som hon hittat i en container. Löpmaskinen gick att springa på, men hon använde den aldrig. Den var roligare att bygga.

Så sent som i somras tillverkade hon en förlängningsplatta till sittvagnen så att minstingen kan hasa ner och lägga sig när han är trött. Mycket användbar.

Som forskare blir man nog lite yrkes­skadad tror hon. Till exempel häromdagen, när hennes åttaårige son Valter påstod att det är precis samma luft inuti en ballong som utanför. Då förlorade hon sig i ett långt resonemang om koldioxidhalt.

– Min son suckade och sa att jag som vanligt var alldeles för detaljerad, säger hon och skrattar.

Som barn red Marika Nestor mycket och under gymnasieåren spelade hon ­teater, bland annat i Nyköpings gästabud. ­Teater valde hon för att utmana sig själv.

– Jag var inte den som stod i centrum i klassen. På högstadiet får ingen sticka ut, säger hon.

Men stack ut gjorde hon senare, som sångare i ett feministiskt punkband i Uppsala.

Vad hette bandet?

– Måste jag säga det? Då kanske någon googlar upp det!

En gala för hemlösa på Katalin 2002 var höjdpunkten i musikkarriären för Marika&theDorks, som bandet hette. ­Eller heter.

– Bandet är vilande sedan tio år, vi har inte lagt ner.

Tekoppen som Marika Nestor ­dricker ur är täckt av Bamsefigurer, en specialbeställd present från en doktorand. I fönstret står en burk dunderhonung och Skalmans mat- och sovklocka. ­Marika Nestor har alltid varit barnsligt förtjust i Bamse. Även i vuxen ålder prenumererade hon.

– En försäljare från serieförlaget ringde och undrade hur gamla barnen var som läste Bamse. Jag fick svara: tja, jag är 30. Han tappade fattningen lite, berättar hon.

Dels är Bamse en länk till en lycklig barndom med känslan av att vara trygg, älskad, glad och nöjd. Dels står han för mjuka värderingar, som att man ska vara snäll och en bra kompis. Den figur hon själv liknar mest är Skalman – en disträ typ med kreativa uppfinningar.

– Mest gillar jag Skalman i de tidigare serierna när han var en lite mer ­galen ­vetenskapsman som skapade uppfinningar som han ibland inte själv ­visste vad de var bra för och som inte alltid fungerade som tänkt. Nuförtiden är han nästan lite väl felfri och har svar på allt redan innan han testar det, och då är det ju inte särskilt spännande forskning egentligen, säger hon.

Känslan när ett problem är löst beskriver hon som fantastisk. Hennes dröm är att göra en upptäckt som kan ligga till grund för väl fungerande behandlingar som förändrar livet för cancersjuka. Hennes skräck är att någon anhörig ska drabbas av cancer när hon sitter med halvfärdig forskning.

När kommer nästan all cancer att kunna botas?

– Jag ska inte göra det klassiska misstaget att tro att allt ska gå så fort, men det känns som en revolution inom forskningen just nu. Det svåra med cancer är att det finns så många olika typer. Men vi går mer och mer åt att det är en sak man inte dör av. Det blir mer som diabetes.