Förhandlingarna om EU:s budget som strandade natten till måndagen, visar upp unionens sämre sidor. De sidor som inte ens den varmaste Europavän kan älska. Europaparlamentet vill utöka budgeten med sex procent, medan ministerrådet inte ville gå längre än knappt tre procent. För att gå med på den mindre ökningen krävde parlamentet mer att säga till om vid kommande budgetförhandlingar, vilket ministerrådet inte gick med på. Nu har parterna fram till mitten av december på sig att häva dödläget.
Sverige är ett av de länder som har motsatt sig den högre ökningen av budgeten. Anders Borg har förklarat att ökningen är orimlig. När många länder genomdriver stora sparpaket på hemmaplan är det svårt att motivera höjda kostnader för EU-medlemskapet, menar finansministern.
Det är viktigt att Sverige försöker stoppa en svällande budget, men inte av de skäl som finansdepartementet anger. Även i ljusare statsfinansiella tider finns all anledning att ifrågasätta budgeten. Själva antagandet att budgeten måste öka, bygger på uppfattningen att EU ska behålla sitt dyra jordbruksstöd och de strukturfonder som är tänkta att hjälpa fattiga regioner.
Men de öppna gränserna och den fria rörligheten kräver gemensamma regler, inte jordbrukssubventioner och andra stöd som sväljer hundratals miljarder år efter år. Det är svårt att se hur pengarullningen bidrar till EU:s grundläggande uppgifter. Däremot är det lättare att se hur stöden håller olönsamma verksamheter vid liv, snedvrider konkurrensen och slår undan benen för utomeuropeiska jordbruksproducenter. För att inte tala om vilken byråkrati som administrerandet av bidragen göder.
Byråkratin och regleringsivern får inte överskugga unionens viktigaste uppgifter - den fria rörligheten och de öppna gränserna. Med 27 medlemsländer och utvidgning att vänta är en bantad budget metoden för att undvika detta. Den europeiska gemenskapen handlar ju trots allt om att föra folken närmare varandra, inte om att utfärda europeiska fröpåseregister.