De tillhör ingen ”rörelse” utan har var för sig tappat kontakten med verkligheten och intalat sig att de haft ett ”uppdrag” att rensa samhället från invandrare, muslimer, judar, socialdemokrater, narkotikahandlare eller andra. Mangs påminner, skriver Lodenius med en välfunnen liknelse, mest om Robert de Niros rollfigur i filmklassikern Taxi Driver, en Vietnamveteran som av vidriga upplevelser förvandlats till en våldsfixerad enstöring.
Taxichauffören i Martin Scorseses film visste inget om internet men Mangs och Breivik har tillbringat stora delar av sina liv i en låtsasvärld av hemsidor med hat och konspirationsteorier som enda tema. Kanske kan en sådan verklighetsflykt avhålla en och annan från verkligt våld. Men samtidigt ger den nya tekniken samma personer en känsla av att ingå i ett större sammanhang och besitta kunskap som är fördold för oss andra – vare sig det handlar om ”den judiska sammansvärjningen”, påståenden om Estonia, 11 september eller livsfarliga felaktigheter om medicinska frågor.
Internet kan inte avskaffas och galningar och extremister kommer alltid att finnas. Men floran av konspirationsteorier och hatsidor på nätet utgör ett genuint samhällsproblem och motvikter har blivit viktigare än förr. Riktiga massmedier, som produceras under journalistiskt ansvar, med respekt för fakta och känsla för källkritik är nödvändiga. Men kanske ännu viktigare är att skolan ger intellektuella redskap att se igenom försåtligheter och förfalskningar och känna igen de tecken som alltid utmärker konspirationsteorier av alla slag.
I grunden handlar det om att växa ifrån en omogen inställning till nya medier. Internet är ingen källa. En hemsida innehåller inga sanningar bara för att den är snyggt gjord. Länkar hit eller dit bekräftar inte en teori och en tjusig titel eller bildad engelska betyder inte att personen bakom är trovärdig. Den som förstår poängen med att kontrollera fakta, tänka själv och ställa kritiska frågor lockas inte av extremism.