En statskupp i rättssalen?
Tillslaget kommer samtidigt som författningsdomstolen prövar om det regerande AKP-partietska förbjudas och dess ledande företrädare bannlyses från politiken under lång tid. I varje normal demokrati skulle ett sådant rättsfall vara en absurditet. Men i Turkiet styrs den politiska oppositionen, liksom starka krafter inom militär och säkerhetstjänst av en världsbild som säger att varje parti med någon form av reli-giös förankring är ett dödligt hot mot statens sekulära karaktär.
AKP är just ett sådant parti. Dess bakgrund finns i en tydligt uttalad politisk islam, som dock slipats av och modererats genom åren. Islamisterna vände sig till en början mot all form av kulturell och politisk västorientering och såg den styrande sekulära eliten som trons fiender. Det som hänt sedan dess är att allt fler islamister upptäckt att den misstrodda västvärlden varit betydligt mer religiöst tolerant än det officiella Turkiet. I stället för att försöka islamisera landet har de därför valt demokratisering, personlig frihet och en öppnare ekonomi. Det närmande till EU som inleddes under tidigare, sekulära, regeringar har fortsatts med medlemskap som uttalat mål. AKP är i dag Turkiets överlägset största parti, med stöd både från en ny ekonomiskt oberoende medelklass, från fromma och konservativa muslimer och till inte obetydlig del också från kurderna.
Det gamla sekulära etablissemanget har utvecklats i motsatt riktning. Den turkiska republikens princip att hålla staten fri från allt vad religion heter har glidit över till en "statsfundamentalism" som innebär att endast renodlat sekulära partier accepteras samtidigt som staten kommit att identifieras med en etnisk "turkiskhet" som inte ger utrymme för andra befolkningsgruppers särart. I stället för att vilja närma sig EU intalar sig i dag dessa krafter att unionen hotar det sekulära och nationalistiska idealet. Medan islamisterna orienterat sig mot väst framstår västvärlden, både EU och USA, för de extrema sekularisterna plötsligt som fiender till den turkiska staten.
Den aktua krisen inleddes redan våren 2007, när parlamentets val av AKP:s kandidat Abdullah Gül till ny president underkändes av författningsdomstolen. Lösningen blev ett nyval som ytterligare stärkte AKP:s ställning och reducerade de sekulära partiernas inflytande. Och när man förlorat vid valurnorna började en del krafter i den så kallade "djupa staten" att planera för ett matskifte med andra medel.
AKP ska inte idealiseras. Alla medlemmar är inte lika reformerade och man har givetvis inget emot att islams ställning inom landets institutioner stärks. Man gjorde ett misstag när man drev igenom en författningsändring som upphävde förbudet mot muslimsk huvudduk vid universiteten i stället för att baka samman denna fråga med den större och viktigare om en översyn av hela författningen, dit man hade kunnat inbjuda också demokratiska sekulära grupper. Men det finns ingenting som bygger under anklagelserna att partiet vill införa sharia-lagar eller göra Turkiet till ett nytt Iran.
Den allmänna gissningen är att AKP efter ett fällande domslut kommer att ombildas under nytt namn och att dess efterföljare sannolikt vinner ett snabbt nyval. Men konsekvenserna av ett partiförbud, som ju inte innebär annat än att folkets i fria val uttalade vilja underkänns, kan bli mycket farliga.
Kanske kan en massmobilisering av vanliga väljare på gatorna avhålla extremister från attförsöka ta makten. Men vågar man räkna med att militären och andra grupper accepterar att det enda resultatet av den "juridiska statskuppen" är att ungefär samma politiker kommer tillbaka under ny beteckning. Eller kan polisens tillslag i veckan göra att tänkbara kuppmakare backar och i stället söker en uppgörelse i godo?
Så jobbar vi med nyheter