Den förre utrikesministern Avigdor Liebermann, vars parti numera uppgått i Likud, förespråkar en delning men vill samtidigt att de araber som bor inom 1967 års gränser och därmed är israeliska medborgare ska lämna landet. De som blir kvar ska avkrävas ett ”lojalitetslöfte” för att få behålla sin rösträtt.
Ännu längre till höger finns it-miljonären Naftali Bennet vars sekulära men ultranationalistiska parti ingår i den nya regeringen. Bennet vill annektera delar av Västbanken och låta de kanske 50 000 palestinier som bor där bli israeliska medborgare. De övriga – 2,6 miljoner – skulle få en sorts lokal autonomi men inget mer och ska alltså inte heller få bli israeliska medborgare.
Det andra nya regeringspartiet, tv-stjärnan Yair Lapids Yesh Atid, accepterar en tvåstatslösning men är ingen motvikt mot ultranationalisterna utan koncentrerar sig på israelisk inrikespolitik. Den nya regeringen innebär ett brott med de ortodoxa religiösa partiernas tidigare inflytande, men i det nya parlamentet har samtidigt de som vill annektera hela eller delar av Västbanken en starkare ställning än någonsin.
Inom Hamas, som styr i Gaza, är attityden en spegelbild av den som råder på den israeliska högerkanten. En islamisk stat ska bildas av Gaza, Västbanken och dagens Israel. Judar och kristna kan tolereras men inte räkna med något politiskt inflytande och kanske inte heller rösträtt. Tanken är naturligtvis också att många judar kommer att lämna landet eller tvingas att göra det. Också detta är en enstatslösning, och precis som de israeliska högerpolitikernas version oacceptabel för motparten.
Det finns också debattörer i Israel – liksom bland palestinierna – som förespråkar en gemensam stat med samma rättigheter för alla. Bosättningspolitiken anses i praktiken ha gjort tvåstatslösningen omöjlig och den enda vägen framåt är en gemensam stat för båda nationerna. Samma tanke hade faktiskt också en del inom den sionistiska rörelsen innan Israels bildande och arabstaternas militära angrepp 1948.
En konsekvens av detta är naturligtvis att den gemensamma staten, givet de demografiska trenderna, inom en inte alltför avlägsen framtid kommer att ha arabisk majoritet. De två folkgrupperna är ungefär jämnstora i dag om man räknar samman alla invånare i Israel, på Västbanken och i Gaza men folkökningen bland araberna är större. Om israelerna håller fast vid idén att deras land i huvudsak ska vara en judisk och demokratisk stat så är alltså en palestinsk stat vid sidan av Israel ofrånkomlig.
Någon politisk kraft av betydelse som verkar för en demokratisk tvånationell stat finns inte. Israeliska politiker från mitten och vänsterut vill alla ha en tvåstatslösning med 1967 års gränser som utgångspunkt och landbyten för att kompensera palestinierna för de stora judiska bosättningarna nära Jerusalem som blir svåra att flytta eller evakuera. Den palestinska myndigheten vill ha en tvåstatslösning och en sådan lösning i utbyte mot erkännande av Israel är också huvudpoängen i den fredsplan som Arabförbundet ställt sig bakom.
Två stater kan, åtminstone i teorin, bli en – eller en gemensam förbundsstat – någon gång i framtiden, men utan strävan efter en tvåstatslösning kommer en riktig fredsprocess troligen inte ens i gång.