Våra relationer
I flera artiklar har vi mött personer som är icke-monogama, alltså bryter mot tvåsamhetsnormen för att istället leva med fler.
Annika Horvath, 24, är sexualpedagog och bor just nu i Berlin men har de senaste fyra åren studerat genusvetenskap i Uppsala. Annika är icke-monogam och har inga barn än, men tror att hon vill ha det i framtiden.
– Det finns många fantastiska saker med att vara flera som uppfostrar ett barn som jag tycker nämns för sällan. För mig handlar det om att ha ett rikt liv, att inte välja bort någonting. När flera delar på ansvaret finns större möjlighet att leva som man vill. Samtidigt visar man barnen att det är okej att leva normbrytande, säger hon.
Men allt är inte bara fantastiskt, något Annika fick höra om när hon intervjuade icke-monogama föräldrar till sin masteruppsats. En del hinder handlar om juridik, till exempel i vårdnadstvister. Intervjupersonerna vittnade om motstånd från både samhället och familjen, men också om en inre oro att barnen ska utsättas för diskriminering.
– Under intervjuerna blev det tydligt att idén om bra föräldrar är väldigt knutet till monogama föräldrar. En bra förälder ska spendera sin tid med barnen och den enda partnern. Om man går på dejter med någon annan än barnens förälder tar man tid och energi från föräldraskapet.
När man får barn hör det till att låta sin sexualitet kliva undan, menar Annika. Hon säger att icke-monogama är en grupp som hypersexualiseras av samhället. Den felaktiga idén att icke-monogama bara ägnar sig åt sex krockar i sin tur med att föräldrar inte bör prioritera sexlivet.
– Så fort det handlar om romantik och sex, mellan vuxna såklart, blir folk oroliga för hur barnet ska påverkas. Det löjligaste enligt mig är rädslan att barnen utsätts för någon sexuell misshandel eller att opassande information når barnen. Det är helt ogrundat.
En kritik mot icke-monogama föräldrar är att fler vuxna skulle göra barnen förvirrade?
– Jag upplever att det är oro som vuxna sätter på barnen, men är barnen förvirrade eller är det de vuxna som är förvirrade? Sedan tycker jag att det är orättvist att fler vuxna i barns liv skulle vara något negativt. Det finns massor av vuxna som passerar genom barns liv och tillför mening: lärare, barnvakter, familjekompisar – för att inte nämna bonusföräldrar.
Säg att en kvinna lever med två män, kan det bli problem att veta vem som är biologisk förälder?
– Det här tror jag är ett problem som monogama personer gör större än vad det faktiskt är. Det kan förstås finnas de som inte vet vilka som är de biologiska föräldrarna, men så kan det ju vara även för monogama personer. Det finns en skum fantasi att alla icke-monogama bor i ett stort kollektiv, har sex med varandra och sedan får en massa barn. I de allra flesta fall ser det inte ut så.
Det finns forskning som visar att den absolut vanligaste formen av polyamori är öppna förhållanden, alltså stabila kärlekspar som har sexuella eller romantiska förbindelser med andra på sidan.
– Enligt mina uppfattningar är det relativt ovanligt med polyförhållanden där tre eller fler skaffar barn tillsammans. Och i de fallen är det ofta lika tydligt kommunicerat som i monogama förhållanden. Man frågar "hej, ska vi två försöka skaffa barn?" Under tiden har man kanske skyddat sex med den andra partnern.