En skola i demokrati
Hillary Clinton har stöd av tunga politiker, en rådgivarkrets där en rad av partiets mest framstående företrädare ingår och stark ställning hos de organisationer vilkas medlemmar ofta röstar demokratiskt. Barack Obama saknar inte stöd av motsvarande slag - men kärnan i hans kampanj var från början de ofta unga gräsrotsaktivister som alltid spelar så stor roll för omvärldens bild av amerikanska valrörelser.
Mönstret går igen. Partiets maktgrupper matchar fram en stabil och kunnig men ofta lite tråkig politiker som Walter Mondale 1984 eller Michael Dukakis 1988. Mot dessa ställs ofta en utmanare med anspråk på att företräda nya idéer och förmåga att skapa entusiasm bland de unga valarbetare som är nödvändiga för slutsegern i november. Gary Hart 1984 är det mest slående exemplet.
I stora städer som Seattle hade Mondale inte ens någon synlig organisation inför primärvalet i staten Washington våren 1984, medan gräsrotsrörelsen Washingtonians With Hart satt i en nedlagd bilaffär i utkanten av centrum och ringde runt till tänkbara väljare. Hart vann det primärvalet, men Mondale vann nomineringen - och förlorade mot Ronald Reagan som ställde upp till omval. Mondale, liksom Dukakis, var goda företrädare för alla det demokratiska partiets traditioner men förmådde inte skapa den entusiasm som behövs för att vinna på riktigt.
Ibland har nomineringen gått till någon som kan förena stöd från viktiga maktgrupper med förmåga att skapa entusiasm - Bill Clinton är ett uppenbart exempel, liksom en gång i tiden John F Kennedy. I år var det lätt att se mönstret från 1984 gå i repris, med Hillary Clinton som Mondale och Barack Obama som Hart.
Men något tycks ha hänt. Clinton tvingades efter Iowa att kliva ur rollen som etablissemangets kandidat med självklara anspråk på nomineringen och vann något av den entusiasm som omgivit Obama. Och Obama måste producera praktisk politik som övertygar för att inte drabbas av Mondales klassiska fråga till Hart: Where´s the Beef - var är innehållet? Oavsett vem av de två som vann i natt i Nevada så är frågan nu öppen om vem av de två som tar hem spelet.
Bland republikanerna har respekten för partielitens förmåga att hitta rätt kandidat alltid varit mycket större. En av få upprorsrörelser är John McCains kampanj mot George W Bush år 2000. Inför årets val försökte McCain i början uppträda som om också han företrädde etablissemanget, men framgångarna kom först när han återgick till sin roll för åtta år sedan, symboliserad av kampanjbussen Straight Talk Express.
Republikanernas problem i år är att partieliten inte har någon given kandidat. New Yorks förre borgmästare Rudy Giuliani har medvetet passat under de första primärvalen i tron att han ska vinna så mycket större senare. Det är inte säkert att det betalar sig. De olika delarna av den koalition som sattes samman av Ronald Reagan dras till olika kandidater som alla inger misstro hos någon annan av partiets grupperingar, den folkliga kristna högern till Mike Huckabee, de stora affärsintressena till Mitt Romney och de utrikespolitiska hökarna till McCain eller Giuliani. Den som till sist vinner får slita för att foga ihop koalitionen på nytt.
Primärvalen kritiseras för att ge en orimligt stor makt åt små väljargrupper i små delstater och för att de som nomineras av respektive parti inte alltid är rätt person för att också vinna valet - eller regera.
Men samtidigt är det genom de tidiga primärvalens intensiva närkontakt mellan kandidater och väljare som de förhoppningsfullas viktigaste egenskaper testas. Även om "rätt" kandidat inte alltid vinner så är det troligt att de mindre lämpade faller igenom. I en demokrati måste man kunna kommunicera med väljarna för att få ett politiskt mandat.
I ett land av USA:s storlek är primärval troligen nödvändiga för demokratins vitalitet. De lär unga aktivister att tro på demokratin och ta ansvar för seriösa politiska program. De ungdomar i bilhallen i Seattle som ringde runt för Gary Hart kommer att minnas det hela livet, och något år är det deras kandidat som vinner.
Så jobbar vi med nyheter