Men kanske kan Rysslands och Kinas anslutning vara en signal till kretsen kring presidenten att regimen befinner sig i en återvändsgränd och att man bör försöka hitta en annan väg ut än att fortsätta att döda civila.
Syriens regim kan slå ned protesterna i varje stad för sig med hjälp av brutalt och storskaligt våld, men nya protester bryter gång på gång ut på nya platser. Nyss var det staden Homs som utsattes för en skoningslös beskjutning. Nu rapporteras om demonstrationer och bombdåd i Damaskus. I januari kontrollerade oppositionella grupper en tid några av Damaskus förstäder. Nu berörs Damaskus centrala delar.
Så länge som regimen håller samman internt och behåller kontrollen över armé och säkerhetstjänst så kan det lågintensiva inbördeskriget fortgå. Oppositionen saknar politisk samordning och har ingen gemensam väpnad förmåga. Den kan med de förutsättningar som nu råder knappast vinna mot Bashar al-Assads styrkor. Men regimen kan inte heller återställa det läge som rådde före revolten och dess förmåga att styra landet eroderas gradvis. Syriens ekonomi har kraftigt försvagats sedan revolten började för ett år sedan.
Borde inte omvärlden gripa in? Det är lätt att önska sig det – men den dystra verkligheten är att ingen har kunnat visa hur det skulle gå till.
Ett ingripande förutsätter internationellt godkännande i form av en resolution i FN:s säkerhetsråd, precis som fallet var med Libyen. Men Ryssland och Kina har hittills sagt nej och även om de skulle ändra sig är det svårt att se hur en intervention skulle kunna genomföras. Assads regim kan knappast störtas med flyginsatser och till skillnad från i Libyen finns inget alternativt maktcentrum och inte heller någon motståndsarmé. Ingen utomstående makt kan gripa in på egen hand utan att ha en tydlig partner i Syrien och en FN-administration som tidigare i Kosovo är sannolikt omöjlig.
Omvärlden kan bistå genom humanitära insatser, men dessa måste till stor del ske utanför Syrien. I Turkiet finns nu en gränszon där flyktingar strömmar in. Andra kan ta sig till Libanon, men där har Syriens allierade i Hizbollah och andra politiska rörelser ett så stort inflytande att landet knappast är en säker tillflyktsort. Tvärtom kan Libanons rivaliserande sekter och klaner själva dras in i det syriska inbördeskriget.
Kofi Annans fredsplan förutsätter någon typ av förhandlingar. Men än så länge tyder ingenting på att regimen frivilligt skulle ge sig in i förhandlingar som – för att få någon effekt på läget i landet – måste leda till att klanen Assad accepterar en faktisk maktdelning med olika oppositionella grupper. Det grundläggande politiska problemet i Syrien är ju att alla institutioner i landet kontrolleras av personer med anknytning till en av landets religiösa minoriteter – alawiterna - med allierade inom andra minoritetsgrupper. De som bär upp detta maktsystem fruktar att drabbas av en brutal hämnd från den sunni-muslimska majoritetens sida om regimen faller. Brutaliteten i attackerna mot oppositionen visar att gruppen kring Assad inte tror att någon överenskommelse eller kompromiss är möjlig – alltså återstår bara att skjuta. Inbördeskriget får en alltmer sekteristisk karaktär, men kretsen kring Bashar al-Assad klänger sig kvar.
Hoppet tycks stå till att krafter inom regimen ställer Assad inför någon sorts ultimatum, eller att Kofi Annan lyckas få hans hittillsvarande vänner i Ryssland att förmå honom att ge upp och lämna landet. Det skulle kunna öppna de möjligheter till samtal som hittills varit stängda.