Anna Andersson i Gamla Uppsala delar Sveriges vanligaste tilltalsnamn med 102 300 andra svenskar. Hennes efternamn konkurrerar med Johansson om förstaplatsen. Hon är 42 år och gift, bor i eget hus och har två barn och mer än tre års eftergymnasial utbildning. Kort sagt, Anna Andersson är en genomsnittlig svensk. Men som distriktssköterska och astma- och kolsjuksköterska tjänar hon mer än medelinkomsten för kvinnor.
– Det var ju bra det i alla fall, säger hon och skrattar lågmält.
Familjen, historia, heminredning, loppisfynd och trädgården toppar Anna Anderssons intresselista. Hon säger att hon känner sig som en medelmåtta och verkar nöjd med det.
– Jag utmärker mig inte för något, är inte jättebra på något men inte jättedålig heller. Jag kan lite av allt, säger hon.
KRÖNIKA: Jag är väl också typiskt svensk
Sonen Joel åtta år kommer insladdande på den stenlagda uppfarten i en gul trampbil. Det gröna huset är byggt 1913. På tomten står en matchande lekstuga med en liten brevlåda på väggen.
I klasserna och på arbetsplatserna har det alltid funnits flera Anna. När någon ropar på Anna Andersson reagerar hon inte.
– Det tycker jag är rätt skönt. Jag har aldrig gillat att stå i centrum, säger hon.
Ändå sitter hon nu i soffan i vardagsrummet och blir intervjuad. Sexåriga dottern Julia har parkerat bredvid med sin ipad och lyssnar intresserat.
I köket förbereder maken Johnny Andersson fredagskvällens tacos. Han står som ägare på Saaben. Det är också vanligt. Nästan dubbelt fler män än kvinnor är bilägare. Dessutom visar han sig heta Lars i andranamn, det vanligaste förnamnet bland män. Men med åtta år över svenska mäns snittålder och bara 15 veckors brandmansutbildning kvalar han inte in som genomsnittssvensk.
Anna Andersson tar inte illa upp om hon blir kallad för en medelsvensson.
– Nej, jag blir inte sårad. Det är bara skönt att vara mitt i, säger hon.
LÄS MER: Så växte Sverige fram
Gillis Herlitz är antropolog och etnolog, bosatt i Uppsala. Svenskhet är hans expertområde, han har skrivit flera böcker i ämnet och föreläser flitigt. Ändå tycker han att det är både svårt och riskabelt att definiera vad som är typiskt svenskt.
– Det indikerar att det inte ser ut så någon annanstans, men så är det inte. Det är bara så att vissa kombinationer är vanligare i Sverige än på andra platser, säger han.
Ålder, utbildning och om man kommer från stad eller landsbygd är mer avgörande än på vilken sida om en landsgräns man bor.
Viktigast när man pratar om det typiskt svenska är förhållandet till staten, tycker Gillis Herlitz. På få andra ställen i världen sätter man likhetstecken mellan staten och samhället. Svenskar i allmänhet litar på att våra politiker är välvilliga och arbetar för allmänhetens bästa. Man kan till och med tala om ”den goda staten”. Det gör oss ovanligt lydiga.
– Vi blir indignerade när folk kör för fort eller mot rött ljus eller dubbelparkerar. Det är mot normen. På kontinenten är det ingen som tror att det är tillåtet att parkera på trottoaren, men folk skiter i det. Där tar man lättare på lagar, säger han.
Vår laglydighet är inte bara positiv. Ibland ställer den till det för oss, till exempel när EU bestämmer att det måste vara minst 30 centimeter mellan gungorna i lekparken.
– Då går folk ut och mäter. ”Ånej, det är bara 22 centimeter, då får vi bygga om. Men har vi råd med det? Nej! Då får vi ta bort gungorna”, säger Gillis Herlitz.
En sak han lagt märke till och tycker illa om är en utbredd rädsla för att inte vara politiskt korrekt.
– Det är antiintellektuellt, eftersom det dödar debatten. En strömlinjeformad kollektiv uppfattning kan bli farlig, säger han.
LÄS MER: Svenskar och jordanier är motpoler
Ett annat karakteristiskt svenskt drag är något Gillis Herlitz kallar hybris. Eftersom Sverige inte blev indraget i andra världskriget fick landet fördelar ekonomiskt och industriellt. Då låg vi i framkant och övriga Europa gjorde studiebesök här. Det skapade en känsla av att Sverige är det mest förträffliga landet i världen.
– Det gör att många svenskar har haft svårt att se att utbildningar, industrier och sociala skyddsnät kan vara lika bra i andra länder.
Inom EU finns en bild av svenskar som pålitliga, kompromissvilliga och lyssnande, men utan förmåga att småprata i tjugo minuter.
– Det är naturligtvis överdrivet, men konversationskonsten har inte odlats i Sverige. Vi har satsat mer på utbildning än på bildning. Ute i Europa tillhör det artigheterna att diskutera den senaste nobelpristagaren i litteratur och då behöver man åtminstone känna till vem det är, säger Gillis Herlitz.
Men vad utomstående uppfattar som typiskt svenskt beror på vem man frågar. En japan kanske tycker att de flesta svenskar är jobbigt pratsamma, medan en amerikan kan tycka det rakt motsatta.
En som möter många människor från andra länder är Monika Palmqvist Hansen. Hon undervisar i sfi och svenska som andraspråk. Vi träffas mellan två lektioner på Vuxenutbildningen Linné i Uppsala. Genom sina elever får hon inblick i hur svenskheten uppfattas utifrån.
Mycket upplevs i allmänhet som bra i Sverige, konstaterar hon. Dit hör trygghet, demokrati, frihet, respekt, fika och att skolan och barnens skollunch är gratis. Men det finns förstås också en del som vissa upplever som konstigt. Här är några exempel:
* Kärleken till naturen och det nästan religiösa lugn många svenskar känner där. I en del länder ses naturen och vildmarken som något farligt.
* Att svenskar inte sätter sig bredvid en främling på bussen om det finns andra lediga platser.
* Att man inte går hem till någon oanmäld.
* Att man tar av sig skorna inomhus.
* Att man inte tar sista kakan.
* Att man delar på notan.
* Hunddagis.
Något som kan vara förvirrande är när en svensk svarar ”nja” på en fråga. Många invandrare tolkar det som ett ja. Samma sak gäller kommentaren ”det går nog kanske inte”.
– Där tror man att möjligheten för ett ja är stor, medan en svensk snarare uppfattar det som ett avslag. Svenskar är konfliktundvikande och vill inte säga nej direkt, säger Monika Palmqvist Hansen.
Jantelagen lyfts ofta fram som väldigt svensk och är något som många sfi-elever tycker är märklig. Varför ska man inte framhäva sig själv? Men jantelagen håller på att luckras upp.
– Bland ungdomar är det mer tillåtet att sälja sig själv på ett cv och synas på nätet. Unga är bättre på att löneförhandla också, säger Monika Palmqvist Hansen och fortsätter:
– Det typiskt svenska har breddats. Vi reser mer och får fler intryck. Internet och flyktingströmmarna öppnar upp världen. Vi behöver inte ta bort något av det gamla utan kan bara lägga till nytt i det mångkulturella samhälle som växer fram.
Kan du ändå försöka att sätta fingret på svenskhetens kärna?
– Jämlikhet, jämställdhet, tilltro till myndigheter, sexuell frihet och allemansrätten, svarar hon.
Men precis som Gillis Herlitz tycker hon det är vanskligt att definiera vad som är typiskt svenskt. Svenskhet är ett vitt begrepp. Det finns så många aspekter på det. Dessutom förändras normer och värderingar hela tiden. Monika Palmqvist Hansen påminner om att det inte är så länge sedan kvinnliga präster var något otänkbart i Sverige och man såg snett på barn utanför äktenskapet.
Vi återvänder till Anna Andersson i Gamla Uppsala. Hur ser hennes bild av en typisk medelsvensson ut?
– Blyg. Hårt arbetande kanske. Jag har fått höra att svenskar är lite tysta, kanske för att jag är det, svarar hon.
Läs tidigare delar i artikelserien: 9/9 Svenskar och jordanier är motpoler och 11/9 Så växte Sverige fram