En resa tillbaka i tiden i Norrskedika
Att kliva över den nötta tröskeln på gården Granbo i Norrskedika gruvby är som att kliva mer än hundra år tillbaka i tiden. Här finns möbler, matkällare, tavlor och tapeter allt bevarat i 1880-talsstil.
? Vi har bara sommarvatten här och jag skulle aldrig drömma om att dra in vatten till en toalett inomhus, säger nuvarande ägarinnan Anita Söderman.
Hon tar emot oss ute på glasverandan och säger nästan urskuldande att verandan faktiskt inte byggdes av Sabelfelt. Den lät i stället hennes morfars far, J P Söderman, bygga tiotalet år senare när kaptenslöjtnanten dött och han för 12 000 kronor köpt gården.
Vi inleder besöket med husesyn i det Södermanska paradiset och möts av en tavla föreställande Granbo, målad i olja för ett tjugotal år sedan av Anitas då åttaåriga son Max. Går till höger och stannar till på golvtiljorna som mor och son Söderman tagit fram under en gammal linoleummatta och målat tidsenligt blåa.
? När vi slet bort mattan såg vi koncentrerad färg i en del skarvar. Den mildrade vi lite och sedan var det bara att måla.
Går vidare och ser släktfotografier högt och lågt. Förste Söderman på Granbo, J P, och hans hustru, tre av de sju barnen som på gamla dar kom tillbaka hem och bodde sina sista år på gården, Anitas mormor och morfar, mor och moster, Anita själv och Max som liten, lite större och stor.
Släkten synes viktig och det märks också på Anita Södermans sätt att berätta. Hon månar om de sina och vill bevara minnet av det liv som hennes förfäder levde.
Det ursprungliga köket ligger i husets norra del, liksom pigkammaren och matkällaren, som döljs under en lucka i golvet. Här var det kallt, trots vedspisen som säkerligen skänkte de boende efterlängtad värme, och därför lät syskonen till Anitas morfar bygga om ett rum i östra delen till kök.
? Så egentligen har vi två kök, men det är bara det lilla vi använder. Det gamla köket ser ut som de lämnade det förutom att vi har tagit fram taket och originaltapeten.
Den tapeten och två andra ingår just nu i en utställning på Upplandsmuseet och stora delar av huset kan faktiskt förväxlas med ett museum. Möblerna i salen står som de alltid stått och på borden står vaser med nyplockade borstnejlikor, precis som de torde ha gjort för mer än ett sekel sedan.
Faktum är att Granbo är så välbevarat att länsstyrelsen förklarade gården som byggnadsminne för snart sex år sedan. I motiveringen sades att gården i det närmaste är komplett bevarad med bebyggelse, trädgårdsanläggning, gångar, gärdsgårdar och omgivande mark och att det sammantaget berättar mycket om livet på en dylik gård under sent 1800-tal.
Att Anita Söderman värnar om sin egen gård råder det inga tvivel om, men hon talar också med värme om den övriga omgivningen kring Norrskedika gruvor. Här har hon ju tillbringat somrarna i mer än 60 år och här känns, som hon säger, historiens vingslag tydligt.
Därför räds hon nu en ansökan som lämnats in till byggnadsnämnden i Östhammars kommun och som ska behandlas i nämndens arbetsutskott inom kort. Ansökan gäller förhandsbesked om avstyckning för att bygga fyra fritidshus mittemot den gamla gruvfogdebostaden och i ett yttrande till kommunen skriver Anita Söderman att nya fritidshus i hjärtat av gruvområdet helt skulle slå sönder den fina kulturmiljön.
Hon menar att gruvan är ett uppskattat utflykts- och rekreationsområde och därför understryker hon alllmänhetens intresse i frågan.
— Jag har ingenting emot något enstaka nytt hus för permanentboende, gärna byggt i gammal stil, men det här passar verkligen inte in, säger hon och får medhåll av sin granne Kajsa Prim:
— Vi letade med ljus och lykta efter ett lämpligt hus och när vi kom hit till Norrskedika i slutet av förra året var det idyllen vi föll för. Den försvinner om byn exploateras med en massa fritidshus.
Vårt besök i Granbo avslutas utomhus. Vi tittar på den gamla stenmangeln, går upp på flygelvinden som rymmer mer än mycket av allt det gamla. Går vidare till husets baksida och ner mot Granfjärden, får berättat för oss om alla de grusgångar som fortfarande kan anas i gräsmattan och om stenbryggan som skymtas i vattenbrynet.
Anita Söderman tackar sina förfäder för Granbo och för att de delade med sig av oförmågan att kasta saker. Därigenom finns ju allt det gamla bevarat. I paradiset, som hon hoppas får fortsätta att vara ett paradis.
FAKTA
Malmbrytningen vid Norrskedika gruvor pågick under åren 1866-1907. Malmen bröts ända ner till 240 meters djup, vilket ansågs imponerande för en mindre Roslagsgruva.
De första åren rådde febril verksamhet i området. En gruvstuga byggdes, nödvändigt maskineri sattes upp och gruvarbetare anställdes. Som mest arbetade 67 män och ett 30-tal kvinnor och barn i gruvan.
Gruvdriften i Norrskedika hade genom åren ständiga problem med det sköra berget och det hände att driften fick avbrytas på grund av rasrisk.
Källa: Informationsskrift om Norrskedika gruvor, utgiven av Östhammars kulturnämnd i serien Smultronställen.
Så jobbar vi med nyheter