Efter den 11 september 2001 har samma påstående dykt upp från annat håll – muslimer sägs vara oförmögna att ta till sig innebörden av begrepp som tolerans, jämställdhet, yttrandefrihet och fria val. Skribenter som aldrig skulle generalisera om judar eller katoliker tillskriver alla med muslimsk bakgrund samma extrema idéer om politik.
Intellektuellt är alla dessa föreställningar lika torftiga. Konkret har detta i vår illustrerats av revolterna i arabvärlden. Oavsett hur de slutar – och utfallet kan bli mycket olika i olika länder – så är det i dag omöjligt att göra gällande att människor med muslimsk tro eller kulturbakgrund generellt skulle stå främmande för värderingar om demokrati och individuell frihet.
Två franska forskare, Olivier Roy och Gilles Kepel, har länge haft en särställning i den kvalificerade vetenskapliga och politiska debatten om politisk islamism. Roy konstaterar, till exempel i en essä för tankesmedjan European Institute, att de som föreställer sig dessa revolutioner som en repris av revolutionen i Iran 1979 sitter fast i ett tankemönster som är 30 år gammalt. Då erbjöd islam ett språk och en föreställningsvärld som kunde laddas med politisk betydelse. Nu saknas hänvisningarna till islam i stort sett helt. Det betyder inte att de människor som gjort revolt i Tunisien, Egypten och på andra håll skulle vara mot religionen. Men de ser den inte längre som ett politiskt system eller en politisk ideologi. De unga revoltörerna vet mycket väl, att de regimer som säger sig bygga på islam är brutala diktaturer – de lockas varken av Saudiarabien eller av Iran. Sociologiskt motsvarar de snarast den ”gröna rörelsen” i Iran som uppstod i protest mot det flagranta valfusket häromåret.
Det är också ont om uttryck för de annars ständigt närvarande konspirationsteorierna där USA eller Israel beskylls för att vara orsaken till alla tänkbara missförhållanden. Revoltörerna ser de gamla regimerna som de korrupta och inkompetenta diktaturer de var och kräver politisk frihet, demokratiska författningar, fria val och en statsmakt som inte växer samman med ett härskande politiskt parti. Demokratikraven växer inifrån och underifrån och får därmed en helt annan karaktär än den demokratisering som följde av den amerikanska invasionen i Irak.
De gamla regimerna var inte något skydd mot religiös fundamentalism, på det sätt som många ytliga kommentatorer i västvärlden gjort gällande, utan allierade sig i verkligheten ofta med konservativa eller fundamentalistiska krafter inom det religiösa ledarskapet. Många i väst blandar samman denna fundamentalism med al-Qaidas revolutionära ”jihadism”, men al-Qaidas sympatisörer är knappast verksamma i sina hemländer utan följer sin egen utopiska dagordning i Londons förorter eller Nordafrikas öknar, utan egentligt intresse för hur verklighetens muslimska länder styrs. Medan regimerna ville få världen att tro att valet stod mellan ”Ben Ali eller Bin Laden” så var den allmänna meningen bland demonstranterna, säger Kepel, i stället ”varken Bin Laden eller Ben Ali”.
Muslimska brödraskapet är inte ”jihadistiskt” utan står för en äldre form av fundamentalistisk politisk islam. Rörelsen låg inte bakom revolten i Egypten och stödde den först när det syntes riskfritt. I dag organiserar man sig inför valen och ingen kan utesluta att Brödraskapet eller delar av det försöker stjäla revolutionen.
Men att araber, nordafrikaner eller muslimer generellt skulle stå främmande för demokrati kan ingen längre påstå. Idén om mänskliga rättigheter är verkligen universell.