Ülo gick bort några få dagar före tjugoårsfirandet. Men han var i flera decennier navet i det svenska stödarbetet för de demokratiska rörelserna, i hela det dåvarande Östeuropa. Han såg mycket klart att framgång för frihetssträvandena i ett land hängde samman med motsvarande processer i andra länder och att Estlands, Lettlands och Litauens väg till frihet hörde ihop med den frihetskamp som demokrater och medborgarrättskämpar förde i Ryssland och andra delar av dåvarande Sovjetunionen.
Jag blev god vän med Ülo genom Folkpartiets ungdomsförbund på 1970-talet. Som alla andra gladde vi oss åt fascismens fall i Spanien, Portugal och Grekland – men vi blev samtidigt upprörda över kommentarer på temat att det därmed inte längre fanns några diktaturer kvar i Europa. Tillsammans med ett antal likasinnade, också med annan politisk hemvist, grundade vi 1976 Östeuropeiska solidaritetskommittén som ända fram till murens fall var en samlingspunkt för alla som ville sprida kunskap om de diktaturer som fanns kvar och hitta sätt att bistå demokrater på andra sidan järnridån.
Då betraktade många sovjetsystemet som trist men ändå nödvändigt för utveckling, fred och stabilitet. Andra försvarade det principiellt. ÖESK:s tidning, Tidskriften Östeuropa (senare Östeuropa-Solidaritet), med Ülo som redaktör var den enda i landet som systematiskt försökte ge en annorlunda bild. Tack vare Ülos förmåga att hitta kontakter och ta fram väsentlig information kunde tidningens läsare få kunskap om allt från diskriminering av handikappade, missbruk av psykiatri, obefintliga fackliga rättigheter och allt möjligt annat. Tillsammans gav han och jag ut två böcker och Ülo själv gav ut ytterligare ett antal. Målet var att sprida information som annars inte kom ut och visa att diktaturen grep in överallt i människors vardagsliv.
Ülo Ignats var en outtröttlig aktivist och demokrat. När historien om solidaritetsarbetet för Baltikum och för demokrater i öst ska skrivas kommer han att ha en central plats.