Året var 1984 och sjuksköterskan Sissi Lundgren gjorde sin praktik på Roslagstulls sjukhus. Här vårdades Sveriges första aidspatient.
– Det var en jättestor grej. Ingen visste hur man skulle handskas med det här. Man klädde sig som om det rörde sig om ebolaviruset, med skyddsrock, handskar och munskydd. Skulle man undersöka patienten hade man visir för ögonen.
Redan då pratade man om smittovägar och visste att det rörde sig om utbyte av kroppsvätskor via slemhinnorna. Men trots det vidtogs otroliga försiktighetsåtgärder, även om någon bara skulle gå in med en matbricka.
1986 började Sissi Lundgren på infektionsavdelningen på Akademiska sjukhuset. Då hade det börjat komma in lite fler patienter med hiv. På infektionsavdelningen hade man börjat få en mer nyanserad bild, och lugnat ner sig med försiktighetsåtgärderna. Annat var det på andra av sjukhusets avdelningar.
– Om en person med hiv brutit benet fick han inte vara på ortopeden, utan skulle skickas till oss. Det fanns en otrolig rädsla och okunskap.
Stigmatiseringen i samhället var stor. Att dö i aids var en skam. Sissi Lundgren minns hur en patient med aids lades in på sjukhuset under annat namn.
– Han var tydligen känd och det fick absolut inte komma ut att han hade aids. När han dog fick vaktmästarna smussla bort honom och det var ett otroligt hysch pysch. Det kom förstås ut att han dog, men inte dödsorsaken.
Patienterna minns hon inte som rädda för själva viruset. Men de kände av det hårda klimatet och berättade att på infektionsavdelningen blev de, till skillnad från på andra avdelningar, åtminstone behandlade som människor.