2011, på dagen 50 år efter Dag Hammarskjöld omkom i en flygolycka i dåvarande Zambia, publicerade UNT en intervju med Lennart Sollenberg från Härkeberga, FN-soldat och flygplatskoordinator vid Hammarskjölds bortgång. Här publicerar vi intervjun igen.
”Hammarskjöld saknas.” Dagboken från 1961 med de små anteckningarna i bläck väcker starka minnen hos Lennart Sollenberg. Två gånger under måndagen den 18 september blev han uppringd av Hammarskjölds politiske chef för Katangaprovinsen med samma fråga: finns DC-sexan på flygfältet?
Lennart Sollenberg borde veta om så var fallet. Några dagar tidigare hade han tillträtt som koordinator för FN:s flygoperationer vid Elisabethvilles flygplats i Katangaprovinsen.
På kvällen den 18 september fick han beskedet: Alla i besättningen, utom en amerikansk säkerhetsman som avled senare på sjukhus, hade påträffats döda vid olycksplatsen i Nordrhodesia, strax söder om gränsen till Kongo.
Lennart Sollenberg berättar hur han dygnet före på Elisabethvilles flygplats pratade med besättningen på DC-sexan. Allt var frid och fröjd och planet lyfte för att samma kväll ta ombord Dag Hammarskjöld för fredsförhandlingar med utbrytarpresidenten Moise Tshumbe. Det var sista gången han såg planet.
– Det var dystra dagar. Hammarskjöld var ju en högt skattad världsmedborgare, säger Lennart med minnesanteckningarna framför sig.
Några dagar efter olyckan sammanträffade han med den erfarne pilotkollegan Gustaf von Rosen som landade på Elisabethvilles flygplats. Han hade varit till haveriplatsen och konstaterade att piloten råkat ut för ett klassiskt misstag: landningsställen var utfällda, men i mörkerlandningen hade han kommit för nära trädtopparna före landningsbanan och störtat.
Därför tror 89-årige Lennart Sollenberg inte på teorier som antyder någon annan orsak än den mänskliga faktorn.
– Om det var ett sabotage vill jag inte uttala mig om. Men en olyckshändelse måste man acceptera.
Dödsolyckan inträffade i en helt annan tid och med helt andra förutsättningar. Vid sitt runda bord har Lennart lagt ut den gamla Kongokartan som han hade för att navigera vid sina flygningar. Det är inte ens en riktig flygkarta, utan en vanlig vägkarta.
Lennart Sollenberg är en av cirka 6 300 svenskar som ingick i FN:s fredsbevarande styrkor under Kongokriget. Lennart Sollenberg kom som 39-åring till Kongo med erfarenheter som pilot för FN-insatserna i Libanon 1958.
Förutom kameran, som han använde flitigt under sin tid i Kongo, hade han alltid k-pisten i planet, men den kom aldrig till användning.
– Såg det tomt ut runt landningsbanan så visste man att det var jäkelskap på gång. Då blev det ingen landning. Men var det fullt av folk som glatt vinkade och kom springande, då visste man att det var lugnt.
Lennart Sollenberg fortsatte att hemifrån bostaden i Härkeberga, mellan Enköping och Örsundsbro, följa rapporteringen om konflikter runt om i världen. Med fasa minns han folkmordet i Rwanda 1994 då närmare en miljon människor mördades. Han berättar att många slängdes i Kivusjön, den natursköna vulkansjö som angränsar till Kongo-Kinshasa och som han fotograferade från sitt flygplan 1961. Han konstaterar att ondskan fortsatt att visa sitt ansikte genom inbördeskrig i bland annat Kongo-Kinshasa.
– De kvinnor och barn som inte kunde gömma sig fick antingen en pil eller ett spjut i sig. Det fanns inga gränser, och i olika delar av Afrika fortsätter de mänskliga tragedierna.
Bland alla omkomna fanns 19 svenska FN-soldater. Trots att FN-styrkorna med bara några dagars varsel och utan förberedelser flögs in till konflikthärden är han av uppfattningen att svenskarna gjorde en storartad insats i Kongo.
– Vi gjorde nytta, för vi försökte återställa lag och ordning i landet. Av alla insatser med FN:s fredsbevarande styrkor genom åren måste den här värderas högt.