När Anass kom till Sverige från Syrien en julidag för tre år sedan stod inga svenskar på tågstationen och hälsade välkommen. Ingen kom ut till det asylboende där han bodde för att dela ut kläder och säga hej.
Anass säger det utan någon som helst bitterhet, han bara konstaterar att något stort har hänt de senaste veckorna.
– Förra söndagen, när femton bilar med svenskar kom för att hälsa alla här välkomna, det var min finaste dag i Sverige, säger han.
Vi befinner oss på det nyöppnade asylboendet i Älby herrgård, tre mil norr om Uppsala, där askar och kastanjer sträcker sig mot en för dagen klarblå himmel. Här bor för tillfället 154 asylsökande som precis kommit till Sverige. Anass, som helst inte vill ha sitt efternamn i tidningen, har själv fått asyl och jobbar här som kontaktperson och tolk.
Den där söndagen som Anass minns med värme låter lite som hämtad ur en Colin Nutley-film. Ett hundratal personer från Örbyhus, Tobo och andra grannorter kom i bilar lastade med kläder och leksaker. Det bjöds på fika och medan svenskar och nyanlända på olika sätt försökte förstå varandra över kanelbullar och språkbarriärer möttes barnen i lekar och fotbollsmatcher.
En av de som drog i gång välkomstkommittén var Rebecka Knutsson. Hon har pluggat kriminologi och läst om hur de förväntningar vi har på andra ofta blir uppfyllda.
– Visar man att man är glad att någon är här och att man tror att den personen kommer att bidra med en massa gott i vårt samhälle, då är chansen mycket större att det blir så, säger hon.
Rebecka Knutsson startade en tråd på Facebook där hon föreslog att några skulle åka ut med fika till Älby. Engagemanget för förslaget blev så stort att det växte till en kläd- och leksaksinsamling. Och den handfull ”bulltanter” som Rebecka Knutsson hade sett framför sig skulle åka dit blev nu ett gäng på drygt hundra personer.
– Det var jättehäftigt och rörande att så många brydde sig. Vi fick en chans att visa att vi inte håller med dem som är främlingsfientliga. Och det kändes så bra att kunna bidra med något annat än bara lokaler och skog.
Engagemanget för Älbyboendet fortsätter. Tillsammans med Rädda barnen och Röda korset planerar välkomstkommittén lekdagar för barnen och svenskundervisning för de vuxna.
Älby är inget positivt undantag. Snarare kan välkomnandet i Älby stå som exempel på det lappkast som skedde i opinionen – eller i alla fall i engagemanget – på bara ett dygn. Den tredje september spreds bilden på treårige Alan, som på ett litet barns vis nästan såg ut att sova i vattenbrynet. Det har inte saknats rapporter om barn och vuxna som dör på flyktvägen över Medelhavet. Men det var alltså en drunknad liten pojke som fick många av oss att inse på allvar att de där dödstalen inte bara var siffror, utan riktiga människor.
Och den aktivism som plötsligt exploderade i sociala medier visade sig vara långt mer än ett digitalt ramaskri. Människor ville hjälpa till, därute, i den riktiga världen utanför kommentarsfälten. I Malmö, Göteborg och Stockholm har frivilliga gått i skift för att välkomna flyktingar som kommer med tåg. UNT har rapporterat om upplänningar som åkt ner till Grekland för att hjälpa till på plats. Otaliga insamlingar har dragits i gång. Vi gör vad vi kan, som startade som en insamling bland kompisar, har hittills samlat in närmare tio miljoner kronor samt kläder och saker som fyller ett 3 000 kvadratmeter stort förråd. Än har de inte på långa vägar hunnit omsätta alla pengarna till hjälp.
– Vi hade satt ett helt orimligt högt mål på 500 000 kronor. Och nu ... man blir bara så otroligt lycklig över gensvaret. Många nådde nog en slags punkt efter pojken på stranden, men också efter nyheten om de som dog i lastbilen i Österrike, säger Johanna Swanberg, en av initiativtagarna till Vi gör vad vi kan.
I Uppsala tågade drygt 4 000 personer i den manifestation som Refugees Welcome Uppsala ordnade för att visa solidaritet med flyktingar. Och Uppsala kommun har blivit så nedringda från privatpersoner och föreningar som undrar hur de kan hjälpa till i flyktingkrisen att kommunen fått hålla två olika informationskvällar.
Hjälporganisationer delar in tiden före och efter 3 september. Ta Röda korset, till exempel, som under fyra år hade samlat ihop 50 miljoner kronor till de som drabbats av Syrienkriget. Och så kom bilden på Alan. De följande fyra veckorna samlade Röda korset in 53 miljoner till människor på flykt.
– Att svenskar är bra på att skänka pengar vid katastrofer, det vet vi sedan tidigare, säger Karin Tengby, som är pressekreterare på Röda korset.
– Men det som är nytt den här gången är att så många vill engagera sig som volontärer, att lägga ner sin tid och energi. Det finns en ny vilja att förstå flyktingars situation och behov och det är otroligt viktigt för människors möjligheter att etablera sig i Sverige. Att vi välkomnar människor på allvar.
Men varför ett sådant massivt engagemang just nu?
– För att det verkligen behövs. När det händer härhemma kan vi ju hjälpa till och det blir så uppenbart att det behövs hjälp.
Forskning ger Karin Tengby rätt. En studie vid Lunds universitet visar att det inte bara är medkänsla som avgör om vi faktiskt sträcker ut en hand. Ju mer nytta man känner att man gör och ju mer man tror att man behövs – desto större är sannolikheten att man hjälper andra som befinner sig i en utsatt situation.
Och så finns det forskning som visar att vi rent fysiskt belönas av vår medmänsklighet. Magnetröntgenundersökningar avslöjar att ett njutningscentrum i hjärnan aktiveras när vi samarbetar eller är generösa.
En som tycker att det nyväckta engagemanget är oerhört spännande som samhällsfenomen är religionsfilosofen Lena Edlund. För sju år sedan lade hon fram avhandlingen ”Att fånga det flyktiga” vid Uppsala universitet, en avhandling som handlar om något så kittlande som livets mening.
– Som forskare blir jag jättenyfiken på vad det är som har triggat i gång detta engagemang, säger hon upprymt.
– Kanske är det så att det engagemang vi nu ser är ett uppdämt behov hos många att få vara behövd och göra skillnad också utanför jobb och familj. Inte bara att kunna köpa en massa saker. Kanske handlar det om en vilja att skapa en bild av vad man vill att samhället ska handla om.
Vi sitter mittemot varandra på ett nyöppnat kafé i centrala Uppsala och sörplar likadana blåbärslila smoothies. Lena Edlund har i sin forskning intresserat sig för människors uppfattning av livsmening när varken det gudomliga eller folkhemmet längre finns att luta sig mot. Hellre än att tala om meningen med livet – som om det fanns en enda självklar – tycker hon att det är bättre att tala om meningen i livet.
– Ingen kan ju säga att allt är meningsfullt hela tiden, men det finns ögonblick och dagar som är djupt meningsfulla och dessa behöver vi ta vara på och väva vår livsberättelse kring.
Lena Edlund menar att det är i samtal och möten med andra som de allra flesta av oss finner mening – och då särskilt när det handlar om människor som på något sätt bryter in i vardagslunken. När någon tar sig in i ens liv och förändrar något.
– Plötsligt står en annan människa där och behöver hjälp och jag får känna att jag behövs. Sådana möten kan göra att meningslösheten bryts och det väcker också en längtan efter att själv få bryta in i någons liv och betyda något.
Men, konstaterar hon, det är ju inte säkert att man förstår vad den andre behöver.
– Man tror att det är gummistövlar. Men egentligen kanske det är en omfamning. För att verkligen hjälpa behöver man vara öppen och prestigelös.
Barnen på asylboendet i Älby verkar i alla fall bli uppriktigt glada över de leksaker som Kim Larsson från Refugees Welcome i Uppsala precis kommit dit med.
Gosedjur, pussel, böcker, bollar. Allt möjligt. Hela hennes förråd var proppfullt med leksaker i morse.
– Det är så oerhört många som velat skänka saker. Det är helt fantastiskt, säger hon.
Nu sitter hon på golvet i en av bostadslängorna och håller upp memorykort.
– This is a fish. Fisk, in swedish.
– Fisk, testar flera barn att säga och väntar på nästa kort.
Kim Larsson började engagera sig i flyktingfrågor för några veckor sedan, sedan hon suttit och gråtit till nyheterna. Hon drog i gång en egen insamling och gick sedan med i Refugees Welcome.
Kim Larsson är också en av de 80 nya frivilliga som de senaste veckorna anmält sig hos Röda korset i Uppsala för att träffa nyanlända och prata svenska med dem. Senare den här dagen ska hon träffa två ensamkommande tonåringar som hon blivit kontaktperson för.
– Det känns jättespännande och viktigt. Om det hade blivit krig här och jag själv hade kommit till ett annat land med en helt annan kultur skulle jag vara så rädd. Självklart skulle jag ha velat att någon hjälpte mig och min familj.
Aldrig tidigare har så många flyktingar kommit till Sverige som nu. Varje vecka slås nya rekord i antal asylsökande. Detta ställer Sverige inför enorma utmaningar vad gäller bostäder, skola, vård utbildning och jobb. De stora insatserna står naturligtvis staten och kommunerna för – men vi behöver alla hjälpas åt, har varit budskapet från inte minst politiker.
Frågan som en del ställt sig är hur länge frivilligas engagemang kommer att hålla i sig. I flera städer har Refugees Welcome börjat vittna om ett avtagande intresse. Men Alexander Carlson, som är platsansvarig här på boendet i Älby och som i många år jobbat för migrationsverket, tror att något förändrats på djupet.
– Det är klart att det här första brinnande intresset att hjälpa till lägger sig. Men det har fötts en ny förståelse för att de människor som kommer hit inte bara är siffror på ett papper, utan just människor. Den förståelsen kommer inte att försvinna.
Vi står i skuggan av en stor kastanj, och Anass huttrar till i sin stickade grå tröja.
– Det är lite kallt va? säger han.
Men kylan har han egentligen ingenting emot, berättar han när jag frågar om årstiderna här i hans nya hemland. Då är vintermörkret värre. Han skrattar.
– Och när jag kom hit, mitt i sommaren, undrade jag när det egentligen skulle bli natt.
Anass bor numera i Uppsala och har flera svenska vänner. Att lära känna svenskar har dock inte varit så jättelätt, erkänner han med ett leende på frågan om vi svenskar är sådär svåra att komma in på livet som vi har rykte om. Men han tror mycket på det nya engagemanget som fötts.
– För den som har tvingats lämna sitt eget land betyder det väldigt mycket att få känna sig välkommen i det nya landet.