En ny politisk logik

Kontrafaktisk historieskrivning betyder att man beskriver ett händelseförlopp som inte inträffat, kanske för att försöka få en bild av varför historien i stället utvecklades helt annorlunda. Det är lätt att få begreppet kontrafaktisk historieskrivning i tankarna när man begrundar de förnyade försöken att nå fred i Mellanöstern. Vem som helst kan räkna upp mängder av omständigheter som kan antas leda till att också detta försök misslyckas. Att i stället försöka analysera vilka faktorer som skulle kunna tala för framgång kan då tyckas vara att skriva i trots mot bättre vetande.
Ändå bör också detta göras. Ibland uppstår en dynamik i politiska situationer som gör att också det oväntade kan inträffa. Skulle processen röra sig framåt så beror det inte på någon plötslig god vilja från alla inblandade utan på att den internationella situationens logik just nu gör att parternas intressen ter sig annorlunda än förut.

De omedelbart synliga förhållanden som talar mot att ett fredsavtal kommer att uppnås är välkända och markeras bara ytterligare genom de senaste dagarnas våldsamheter mellan Hamas och Fatah och genom Israels förnyade attacker mot Hamas i Gaza. Det hör också till den konventionella visdomen att säga att ingen fred är möjlig så länge spric-kan mellan Fatah och Hamas består. Men det finns också analytiker som påpekar att den politiska och geografiska splittring av palestinierna som ägt rum under 2007 har haft följdverkningar som tvärtom bidragit till det närmande mellan Israel och den palestinska myndigheten som nu tycks pågå.
För Israel innebär den palestinska splittringen både problem och möjligheter. Problemet är att Fatah kan förlora ytterligare inflytande till Hamas, med ett maktövertagande av Hamas också på Västbanken som värsta tänkbara scenario. Däremot kan fortsatt palestinsk splittring ge Israel strategiska fördelar. Israels viktigaste ambition just nu borde, med denna logik, vara att stärka president Abbas position - något som rimligen måste innebära att man släpper fram en palestinsk stat på Västbanken och uppger dagens ockupationspolitik.

President Abbas har, med samma logik, allt intresse av att en palestinsk stat äntligen kan bildas även till priset av att det Hamasstyyrda Gaza i praktiken och tills vidare lämnas utanför. Det skulle kunna garantera fortsatt Fatahdominans över Västbanken och långsiktigt också försvaga Hamas.
Men Israel har också intresse av att få slut på raketbeskjutningarna från Gaza och att på något sätt få Hamas att moderera sitt uppträdande. Den enda utomstående kraft som kan leverera detta är sannolikt Saudiarabien. Den fundamentalistiska saudiska regimen borde "normalt sett" vara välvillig till en rörelse av Hamas typ och har aldrig uppskattat Fatahs sekulära ideologi med dess rötter i Nassers arabiska socialism.
Men den extrema islamism som fått fotfäste på många håll efter den 11 september 2001 har skrämt kungadömets ledande kretsar. Medan den saudiska fundamentalismen är extremt konservativ är den som förknippas med grupper som al-Qaida revolutionär.
Hamas kan inte jämföras med al-Qaida, men för saudierna är rörelsen ändå ett orosmoment, inte minst för att den kan komma att ingå ett taktiskt samarbete med Saudiarabiens huvudfiende i området, alltså Iran. Saudierna vill inte krossa Hamas, men de vill definitivt stabilisera situationen (vilket också innebär att de i all diskretion gärna ser att USA stannar kvar i Irak så länge som möjligt).

Logiken pekar då mot en process där president Abbas för att vinna poäng gentemot Hamas måste kunna visa på verkliga förhandlingsframgångar. Att Israels pre-
miärminister Ehud Olmert nu vill förbereda opinionen på detta framgår av hans oväntade uttalande i torsdags om att utan en palestinsk stat så kommer Israels judiska karaktär inte att kunna upprätthållas eftersom man inte i längden kan förvägra palestinierna på de ockuperade områdena politiska rättigheter.
Tiotusenkronorsfrågan är då var den exakta balanspunkten mellan vad president Abbas kan kräva och vad Israel kan tillgodose befinner sig, och om dess läge kan påverkas av hur processen fortskrider. Och ännu en fråga är hur hårt tryck från extremisterna på båda sidor som Olmert och Abbas klarar av att stå emot.