En nödvändig granskning

Många har uttryckt sin uppskattning över den genomlysning av Sverigedemokraterna som UNT under och efter påskhelgen genomfört på ledarsidan. Syftet var att påvisa att partiets anspråk på att ha skakat av sig främlingsfientligheten är ogrundat. Att debattera enskilda påståenden som ett sådant parti sprider är sällan meningsfullt - den avgörande frontlinjen måste handla om moral och människosyn.
I går publicerade UNT ett genmäle från SD-representanten Joakim Larsson. Andra som hört av sig och som uppger sig vara SD-anhängare argumenterar på andra sätt. En del meddelar att invandrarna tar jobben från svenskar. Andra påstår att invandrare inte arbetar alls utan lever på bidrag. Påståendena är oförenliga, men poängen är inte heller vad invandrarna beskylls för - det kan vara vad som helst - utan fixeringen vid människors bakgrund.

Frustration över snabba samhällsförändringar, där invandringen givetvis är en, är dock ofta på ett mänskligt plan begriplig och inte i sig rasistisk. Den svenska integrationspolitiken har inte varit någon framgång. Årets bästa analys av denna fråga är Maciej Zarembas reportageserie i Dagens Nyheter för en dryg månad sedan. Zaremba frågar hur det kommer sig att samma flyktinggrupper som har svårast att komma in i det svenska samhället är så påfallande framgångsrika i andra länder, t ex i USA.
Svaret är inte svensk rasism och inte heller ovilja eller kulturella hinder bland invandrarna - i så fall skulle bilden vara likadan i Minnesota som här. I stället uppmärksammar Zaremba den svenska byråkrati som förvandlar kapabla människor till passiva hjälpobjekt och den föreställning om "rena" och "ursprungliga" kulturer som är gemensam både för Sverigedemokraterna och för de "mångkulturalister" som partiet anser sig bekämpa. I båda fallen blir en godtyckligt konstruerad "kultur" viktigare än den enskilda människan. samtidigt som man förnekar att människor med olika bakgrund kan ha gemensamma värderingar och intressen. I senaste numret av tidskriften Axess finns flera artiklar som visar hur dessa två former av "kulturalism" eller "identitetspolitik" är varandras spegelbilder.

Zaremba själv konstaterade i sin serie att han enligt SD:s definition av "svenskhet" inte var en riktig svensk. Och sådana ska enligt partiets program i normalfallet inte kunna beviljas medborgarskap. Resonemanget är uppdelat på olika avsnitt, kanske för att inte genomskådas, men avsikten är uppenbar: "svenskhet" avgörs av "kultur" och den som utöver det svenska också identifierar sig med någon annan "kultur" (judisk, romsk, polsk eller vilken som helst) ska inte tillåtas vara medborgare. Inget etablerat parti i Sverige har någonsin varit i närheten av sådana ståndpunkter.
Ingen som hört av sig har gjort något försök att hävda att UNT:s beskrivning av denna "nationalistiska" princip i sak skulle vara felaktig - det är ju annars den vanliga reaktionen när något parti utsätts för kritisk granskning. I stället riktas ilskan mot att tidningen inte delar partiets ståndpunkter. Vi borde begripa att "svenskheten" hotas av en stor sammansvärjning, alternativt deltar vi själva i den. Ibland kommer dessa utbrott från uttalade nazister.

Det betyder inte att SD är nazistiskt. Sådana partier har en rad kännetecken som saknas hos Sverigedemokraterna: fientlighet mot val och parlamentarism, ledarkult, rituella mötesformer, paramilitära sidoorganisationer, positiv inställning till våld och givetvis en lika rå som paranoid antisemitism. Men partiet hämtar näring ur föreställningar som delas med sådana grupper, något som också tydligt märks genom hänvisningar, länkar och reklam som påträffas på åtskilliga Sverigedemokratiska hemsidor och bloggar. Det gör SD till något helt annat än Ny Demokrati på 1990-talet och andra "vanliga missnöjespartier".
En liberal tidning skulle svika sin uppgift om den inte tydligt belyste vad detta parti står för.