Det är vardagskväll utanför Norra Brunn, Stockholm. Ett gäng står och röker på den upplysta trottoaren utanför krogen, inne i salen äter sällskap middag under det kupade taket. De märks att många känner igen Soran Ismail när han kliver in genom dörren. För personalen är han än mer välbekant. Klubben är de svenska ståuppkomikernas vagga. Det blir kramar och igenkännande hej hela vägen förbi baren och in i köket. Soran är liten, en aning kutryggig och verkar trött. Inte en person som automatiskt tar plats, och långt ifrån teaterapan eller lustigkurren som många ståuppare har sitt ursprung i. Ändå har han, bara 24 år gammal, klättrat upp i den absoluta toppen av Sveriges komikerelit. Han har gjort det med beslutsamhet, nyfikenhet – och ett stort allvar. Driven av jakten på bekräftelse.
– Att skämta ger en otrolig kick. Jag vill säga något med mina skämt också, men hade det bara varit det jag varit ute efter hade det funnits andra forum.
Som liten var han blyg, känslig och analyserande. Negativa kommentarer sög han i sig och ältade i veckor, samtidigt som han strävade efter bekräftelse. Han fick det först i skolan. Han var den smarta killen som lärde sig skriva och räkna först av alla. Tills han plötsligt råkade spotta ur sig ett könsord och klasskompisarna brast i gapskratt. Det oväntade att han, den tyste och duktige, svor så fult blev till komik. Det blev en aha-upplevelse. Till en början var humorn också en försvarsmekanism. Genom att driva med sig själv, tog han udden av andras kritik.
Soran sätter mobilen på laddning i restaurangköket och öppnar en dörr. Bakom den finns ett klaustrofobiskt rum utan fönster där två soffor och ett bord är inklämt: artisternas loge. Han kränger av sig jackan och sjunker ner i den lila soffan med en manchesterkudde i famnen. Via hans pressagent har vi frågat om vi får komma hem till honom i lägenheten i Stockholms innerstad före kvällens gig, men fått nej. Soran är noga med sin integritet. Bjuder på mycket, men inte allt.
I UNT:s tidningsarkiv dyker han upp första gången 2002. Då handlar det om att några elever på Thunmanskolan har skrivit ett brev till Knivstapolitikerna om saker de tycker saknas för kommunens unga. En graffitivägg till exempel. Soran, som går i 8:an, säger att han inte har något emot att hela skolan täcks med graffiti. Något år senare skriver han själv i tidningen som reporter på ungdomsredaktionen. Drömmen är att bli sportjournalist och åka på fotbollsmatcher, men karriären blir kort.
– Det är bara deadlines, jag hatar det. Det skulle vara konstant ångest. Jag kan inte göra något förrän i sista minuten.
Senare, våren 2007, följer en av UNT:s ungdomsreportrar med 19-årige Soran när han uppträder i Stockholm. Under hösten har han vunnit poetry slam i Uppsala och stärkt av det i hemlighet testat lyckan som ståuppare i en tävling. Han går till final på Norra Brunn och vinner den också. Nu har han skämtat på scen så mycket han kan i ett halvår. Han berättar för reportern om sökandet efter en personlig stil:
– Jag vill vara rolig och allvarlig på samma gång. Jag vill få folk att skratta men samtidigt så vill jag föra fram åsikter som jag har.
Soran ler när han hör vad han sa för fem år sedan. Det är fortfarande kärnan i hans stil. Han är en politisk komiker. Sorans senaste enmansturné Resan fortsätter hade demokrati som tema. Där pläderar han för att alla inte ska ha rösträtt.
– Demokrati betyder ingenting utan kunskap. Det skrämmer mig att så många röstar utan att ha satt sig in i politiken. Rösta hellre inte! Att gå efter känslor är livsfarligt. Känslor är dumma i huvudet.
Det stora genombrottet kom med TV 4:s humorprogram Parlamentet för fyra år sedan. Soran är den yngste deltagaren någonsin. Dagen efter får den då rätt okände komikern ett mittuppslag i Aftonbladet tillsammans med komikern Björn Gustafsson. Rubriken lyder ”Kungen och kronprinsen”. Björn Gustafsson hyllar kollegan:
– Det har gått fort för min del, men det här kan nog gå ännu snabbare. Soran är fantastisk. Han liknar ingen annan.
I somras var han värd för Sveriges Radios Sommar i P1. Hans allvarliga berättelse om utanförskap och vardagsrasism hyllades: ”En 24-åring med visdom och elegans”, recenserade Aftonbladets Fredrik Virtanen. Programmet börjar med en skakig bandinspelning. En gäll barnröst ropar otydligt men bestämt: ”Kurdistan, solidaritet!”. Det är Soran som tvååring. Han leker demonstration och tvingar föräldrarna att tåga efter honom. Familjen kom till Sverige 1988 som flyktingar från irakiska Kurdistan, Soran föddes under flykten.
När han var sex år flyttade familjen till Knivsta där han bodde tills han var 20 år. Orten präglades av en spirande nynazism på 1990-talet. För Soran, som var en av få invandrare i medelklasskommunen, ledde det till förvirring. Som när Knivstaungdomarna hamnade i bråk med ungdomarna i Märsta, eller ”svenskarna mot blattarna”, som hans kompisar sa. Eller när rektorn på Thunmanskolan förbjöd nationalsången på skolavslutningen för att undvika problem.
– Välvilja slår fel om man tänker med magen och inte med huvudet, slår Soran fast och tar bort kudden ur knäet. Samtidigt gillar han Knivsta.
– Det är ett fantastiskt ställe att växa upp på. Men det finns också en inskränkthet. Knivsta har komplex. Antingen vill man vara akademiker som i Uppsala, eller en cool stadsbo som i Stockholm.
Att inte tillhöra normen har lett till en själslig konflikt och en ständig kamp efter en identitet i det nya hemlandet. Erfarenheter han drar nytta av som ståuppkomiker. För att skapa bra komik krävs tragik. Och ju mer svärta man upplevt, desto bättre och djupare blir skämten enligt Soran. Han skämtar helst, och mest, om sexism och rasism eftersom han tycker det genomsyrar allt. Inspirationen hämtar han från tidningarnas ledarsidor, sociala medier och debatter. Drivet kommer ur hat.
– Det är en jättebra drivkraft. Jag älskar att hata. Åsikter, inte personer.
Han häcklar Sverigedemokraterna på scen för att visa inkonsekvensen i deras politik. Partiet är den enda anledningen till att han går och röstar. Inför förra riksdagsvalet lade han ut en mobilfilm som visar hur ungdomsbasen Erik Almqvist, riksdagskandidaten Christian Westling och partiideologen Kent Ekeroth omringar honom en sen kväll på Kungsgatan. Stämningen är hotfull. Efter filmen blev hoten fler. Ett av dem, som riktas mot hans familj, polisanmäler han. Men han är inte rädd.
– Om jag skulle dö för att jag skämtar om rasism är det värt det.
Bråket fortsätter på Twitter, fast 140 tecken räcker inte till. Soran och SD-toppen Linus Bylund bokar in en middag. Linus står för maten och Soran tar med en flaska vin. Med runt bordet finns även Rikard Jomshof och Oskar Sjöstedt.
– Om man är oense kommer man aldrig få någon att ändra åsikt om man går in i diskussionen med att säga: ”Jag tycker du är dum i huvudet”. Det ger mig ofta mer att prata med meningsmotståndare än med dem som tycker lika, säger Soran om middagen.
Han lutar huvudet i händerna. Säger att han föredrar diskussioner framför debatt. Och att humor är ett bra vapen för att peka ut det som man tycker är fel. Allt – precis allt – går att skämta om.
– Ingen mår bättre för att vi blundar för vissa saker. Min erfarenhet är att det sällan är de som är drabbade som blir arga.
– Att skämta om laddade saker är lätt. Det är svårare att skämta om banala saker, som …, säger han och letar i huvudet efter ett exempel.
- … avokado.
– Snacka inte skit om avokado!
Kollegan Martin Lagos kommer in genom dörren med spelad upprördhet. Han hänger av sig jackan och ger Soran en kram. Han ska också uppträda under kvällen, tillsammans med göteborgaren Niklas Andersson och amerikanen Clayton Fletcher. Trots hård konkurrens beskrivs de svenska ståuppkomikerna som en rätt varm familj som gärna hjälper nya, unga komiker.
Branschen har växt snabbt från Stand Up Comedy Klubben på 80-talet, tv-programmet Släng dig i brunnen på 90-talet, till Stockholm Live på 00-talet och Björn Gustafssons succé i Melodifestivalen. Soran kallar komikerna för de nya rockstjärnorna.
Luften börjar ta slut i skrubben innanför köket på Norra Brunn. Ute i restaurangen har gästerna ätit upp sin mat. Det är dags för Niklas Andersson att gå upp på scenen. Soran sätter sig vid ett bord i köket och twittrar, intill honom kollar kocken på en ligamatch i italiensk fotboll. 75 000 personer följer hans inlägg. Han ser mikrobloggen som ett sätt att skapa dialog.
– Jag lägger värde i att vara tillgänglig för publik och allmänhet. Jag jobbar ju med att kritisera folk och då tycker jag att jag ska kunna bli kritiserad själv, säger han och ställer sig i baren för att lyssna på de andra komikerna. Clayton Fletcher skämtar om tjejers vana att ge varandra komplimanger och killars oförmåga att göra samma sak.
Klockan närmar sig 22.30 och Soran ska snart upp på scenen. Han är sist ut, kvällens final. Den alla väntar på. Han stegar runt bakom baren, tvinnar en bit av sitt skägg mellan fingrarna. Han har fortfarande inte bestämt vad han ska säga, men är inte nervös. Han vet att han går hem hos publiken.
Niklas Andersson ger honom en kick i rumpan och får ett leende tillbaka. Sedan går Soran upp i strålkastarljuset. Börjar med att tyst se sig omkring en lång stund. Den överraskade publiken skrattar.
– Jag älskar mitt jobb. Det är så lätt ibland, inleder han och lockar genast nya skratt.
De tidigare komikernas snabba scentempo bryts. Sorans långsamma underfundighet tar vid, men närvaron är total. Han fördjupar sig i en av tv-programmet Outsiders karaktärer, en tjej som har fobi för dinosaurier. Täta skratt följer honom. Han fortsätter med att berätta en rolig episod om en bebis på en tågresa. Publiken är i hans hand. Ämnena skiftar snabbt: ramadan, rasism, reklamfilmer. Soran övergår till Kulturhusets beslut att ta bort seriealbumet Tintin i Kongo. Han påpekar att de som skulle kunna känna sig kränkta av Hergés nidbilder av afrikaner är de enda som inte fått komma till tals. Publiken lyssnar uppmärksamt men skratten har tystnat sedan ett par minuter.
En ny stämning har lagt sig över Norra Brunn. Soran ser sig omkring.
– Ni är inte här för att tänka, förlåt. Ni vill ju bara ha skratt, säger han med en ton av ironi och övergår till att skämta om grabbgäng och vidriga lekar i duschen efter tonårens hockeymatcher. Skratten är tillbaka.