En motsättning som överdrivs
Om slutmålet råder också enighet. Vid nästa sekelskifte bör utsläppen i Sverige vara "nära noll". År 2050 bör de vara 75-90 procent lägre än de var referensåret 1990.
För perioden 2008-2012 råder enighet. Däremot skiljer sig uppfattningarna åt om vad som är möjligt att uppnå fram till år 2020. I klimatberedningens huvudförslag, som allianspartierna står bakom, görs ett åtagande inom ramen för en utsläppsminskning på 30 procent inom EU. Enligt beredningens beräkningar motsvarar det en reell utsläppsminskning på 35 procent.
Oppositionspartierna s, v och mp ville ha 40 procents utsläppsminskning. Hur stora de reella skillnaderna mellan dessa bägge alternativ är lär det komma att käbblas ner till sista decimalkomma om under den närmaste tiden.
En regering har en helhetsbild att ta hänsyn till, i motsats till oppositionen. Man måste finna avvägningen mellan kraftfulla åtgärder - och en balans gentemot andra länder som inte naggar för mycket på Sveriges konkurrenskraft genom en jämförelsevis alltför hård belastning på industri och export.
Oppositionen kan uppträda friare. Därmed är det rätt givet att buden blir olika. Vem tror att oppositionen skulle ha nöjt sig med 40 procents utsläppsminskning om regeringen till äventyrs föreslagit det? Och vem tror att en socialdemokratisk regering skulle ha lagt ett dramatiskt annorlunda förslag?
Oppositionspartierna har ett annat dilemma, kärnkraften. Den räknar man in i sin energibalans, samtidigt som man vill ha bort den. De måste någon gång bestämma sig. Om det är så väldigt bråttom med att så snabbt som möjligt få bort så mycket som möjligt av växthusgaserna är det ologiskt att samtidigt agera mot kärnkraften.
Ska huvuduppgiften klaras måste kärnkraften rimligen vara kvar - och om något snarast byggas ut.
Så jobbar vi med nyheter