En mil till närmaste kompis
Niklas, Angelica och deras lillasyster bor långt inne i skogen. De har över en mil till närmaste kompis. Om de ska någonstans måste de ofta få skjuts av sin mamma.
Niklas och Angelica Thorn har två kilometer till närmaste granne. Men de har skogen i närheten och höns och ankor att mata. Ibland blir kompisarna avundsjuka på dem.
Foto: Rolf Hamilton
De måste åka buss i 50 minuter för att komma till skolan. Hem åker de taxi. Eftersom de börjar skolan klockan åtta måste de gå upp vid sex. För att orka brukar de gå och lägga sig vid niotiden.
— Det är ganska trist att lägga sig så tidigt, suckar Niklas.
Höns, ankor och katt
Niklas och Angelica har två kilometer till närmaste granne. Visst bor de lite ensligt. Men de trivs bra i Kolsvedjan. De har ett hus och en stor lada. De har nio höns, två ankor och en katt som heter Sune.
— Vi kan mata hönsen och bygga kojor. Det kan inte andra göra, säger Angelica.
— Och så kan man gå ut i skogen när man får lust, säger Niklas.
Något som inte är lika roligt är att det är långt till kompisarna. Niklas kompis Markus bor 12 kilometer bort.
— Jag cyklar till honom ibland på sommaren. Det brukar ta en halvtimme. Annars får jag skjuts, berättar Niklas.
Angelicas närmaste kompisar bor ända inne i Hargshamn.
— Då jag vill träffa kompisar får jag skjuts av mamma. Annars stannar jag kvar i Hargshamn efter skolan, berättar hon.
En sak som är bra är att deras lillasyster Jenny går på fritids inne i Hargshamn. Därför kan de stanna kvar där tills deras mamma hämtar Jenny vid femtiden.
— Det behöver man inte planera så långt i förväg. Man bestämmer det med mamma på morgonen, berättar Angelica.
Planera i förväg
Jobbigare blir det om någon kompis vill följa med dem hem.
— Då måste man veta i förväg att de kan få plats i taxin. Sedan kör mamma hem dem. Eller så kommer deras föräldrar och hämtar, berättar Niklas.
Självklart kan de ju också leka med varandra.
— Man leker nog mer med syskonen än man skulle ha gjort om man bodde någon annanstans, säger Angelica.
— Men ibland skulle man vilja komma bort ifrån dem, säger Niklas.
Angelica håller med.
— Det är inte kul alla gånger. Men det är nog bättre att ha syskon i alla fall.
En annan sak som inte är så jättelätt när man bor som Niklas och Angelica är att komma till en affär. Ska de handla åker de oftast in till Östhammar. Dit tar det över en halvtimme. Så vad gör man om man plötsligt vill köpa godis eller en tidning?
— Då tjatar man. Hjälper inte det tjatar man lite till. Annars får man vänta, säger Niklas.
Då och då åker de in till Uppsala och handlar.
— Då köper jag jättemycket. Tv-spel och sådant, säger Niklas.
— Jag brukar köpa cd-skivor och godis, säger Angelica.
Annars tänker de inte så mycket på att de bor ensligt.
De har bott i Kolsvedjan sedan Niklas var tre år och Angelica ett.
Ibland tycker de att andra har svårt att begripa att det inte är så annorlunda.
— Mamma jobbar på dagis i Hallstavik. Där tror vissa barn att vi bor under en stubbe. Och en gång var det en som hälsade på våra grannar. Han trodde att vi var jättefattiga eftersom vi bodde i skogen. Men så är det inte, säger Niklas.
På frågan om han skulle kunnat tänka sig att flytta till stan svarar han snabbt.
— Ja, om man hade en sommarstuga.
Så jobbar vi med nyheter