En livsglädje som inte ser några hinder

När Lena Maria Klingvall steker ett ägg knäcker hon ägget i ett glas med tårnas hjälp, sedan tar hon glaset med högerfoten och häller i ägget i stekpannan.

Hon skriver på tangentbordet med fötternas alla tår och det går lika snabbt som om det vore med handens fingrar.

Hon håller sin Iphone mellan axeln och hakan under vår telefonintervju hemifrån Jönköping. När jag ringer upp svarade hon med att trycka på displayen med sin stortå.
- Oftast använder jag headset när jag pratar i telefon, det är bättre för huvud och nacke men nu blev det inte så den här gången, säger Lena Maria Klingvall.

Du, jag blir imponerad, för det verkar så lätt för dig. Själv skulle jag aldrig ens få upp foten högre upp än till höften.
- Jag har ju aldrig gjort på något annat sätt sen jag var liten, så för mig är det inget konstigt. Det handlar mest om att hitta lösningar för att praktiskt kunna leva ett oberoende liv, säger Lena Maria Klingvall på ett självklart sätt.

Hon är född i en kropp med fysiska begränsningar. Men hon ser inte kroppen som en fiende. När det kommer till praktiska bestyr i vardagen använder hon sina fötter, munnen och greppet mellan axeln och hakan. Sedan fyra år tillbaka har hon en personlig assistent, innan gjorde hon allt själv.
- Ja, jag kan ju inte bära stora kartonger, åka skidor och cykla, säger hon och skrattar. Men annars lever jag som alla andra.

Lena Maria Klingvall är flerfaldig världsmästare i simning. Hon är konstnär i mun- och fotmålarna, sångerska, författare och föreläsare på temat människovärde, identitet och livskvalitet.

Ingen dålig meritlista för vem som helst.
- Jag drömde aldrig om att stå på scen eller jobba som sångerska och konstnär. Men nu njuter jag av att få måla, skapa och sjunga. Att det sedan betyder något för någon annan gör att jag motiveras att fortsätta.

Lena Maria Klingvall föddes 28 september 1968 i Habo, en liten ort utmed Vätterns västra sida, strax norr om Jönköping och kom till världen utan armar. Vänster ben är hälften så långt som det högra benet och hon går med hjälp av en benprotes. Ingen har kunnat konstaterat orsaken till hennes handikapp och fortfarande händer det att det föds barn med liknande funktionshinder.

När hon föddes var hon ett efterlängtat förstabarn. På hennes webbplats finns en film där hennes föräldrar berättar om mötet med Lena Maria för första gången, tre dagar efter förlossningen.

"Och då fick vi se hennes glada ögon och hennes leende, det var ett väldigt uttrycksfullt ansikte som vi fastnade för direkt", säger hennes mamma.

"Hon var glad redan då", berättar hennes pappa.
- Jag ser det som jag haft tur, för jag är oftast glad och tycker det mesta är roligt. Min personlighet och min uppväxt har hjälpt mig i mycket, berättar Lena Maria Klingvall.

Hon fick mycket kärlek av sina föräldrar, av det växte en stark självkänsla fram och en tro på att hon klarar allt hon vill.

Hon och hennes yngre bror och uppmuntrades också att syssla med det de var intresserade av, den enda begränsningen var att vi inte fick sluta mitt i terminen, vilket innebar att båda fick jobba hårt och inte ge upp i första taget.
- Mina föräldrar behandlade mig och min bror lika, jag har alltid känt att jag har varit som alla andra barn. Den enda skillnaden var att alla andra använde händerna och jag fötterna.

Som treåring lärde hon sig att simma. När hon var fem år kunde hon flyta ensam i vattnet genom att utnyttja vattnets bärkraft. Simträning och särskilt fjärilssim kom att bli ett starkt intresse och resulterade i flera medaljer. 1986, vid 18 års ålder, blev hon uttagen till svenska handikapplandslaget. På VM samma år tog hon två guld och ett brons. I EM året därpå blev hon dubbel guldmedaljör och vid paralympiska sommarspelen i Seoul 1988 blev hon som bäst fyra.

Efter OS lade hon simningen på hyllan och några år i skarven mellan 80-tal och 90-tal studerade hon sång vid Stockholms Kungliga Musikhögskola.
Efter examen har hon turnerat och rest runt över hela världen. Här i Sverige har hon varit med i Här är ditt liv och Allsång på Skansen och är känd som en kristen sångerska som sjunger pop, jazz, gospel och country. I länder som Japan, Singapore och Taiwan har hon en miljonpublik och är extremt känd. I Japan har hon till och med blivit en mangafigur.

Genomslaget hon har och haft är något hon vårdar och tycks ha ett ödmjukt förhållande till. 
- Om jag inte haft mitt handikapp, hade jag aldrig blivit elitidrottare, som sångerska hade jag inte varit intressant. Många upplever det som ett hinder att vara annorlunda, för mig har det inneburit en möjlighet.

Hon berättar att hon älskar att resa och träffa nya människor. Och tack vare alla resor och alla framträdanden, har hon en chans att visa att det går att förverkliga sina drömmar.

En helt spikrak väg in i berömmelse fick sig dock en törn i början av 90-talet. Hon var nyutexaminerad från musikhögskolan i Stockholm och gav sig ut på en turné till USA. Efter 56 framträdanden på 54 dagar kom hon hem och orkade inte mer.
- Jag var 23 år och ändå rätt ung, så jag hämtade mig efter några månader. Men när det var som värst tappade jag motivationen för allt och gick omkring som en zombie.

Hennes livsfilosofi går ut på att alla människor har olika talanger, som gynnar oss själva och andra.
- Det spelar ingen roll varifrån vi kommer eller hur vi ser ut, alla är viktiga och kan saker, säger hon.

Toleransen gentemot funktionshindrade, som trots allt är större i Sverige än i många andra länder, har också fört med sig något gott när hon är ute i världen på sina turnéer och föreläsningar. 
- Jag känner mig privilegierad att ha vuxit upp i ett land som tillåter mig att leva självständigt. Jag har alltid njutit av mitt liv. Att lära mig saker har varit helt naturligt för mig men så är det inte i många andra länder, där funktionshindrade göms undan.

Hon berättar om en resa till Tanzania där hon besökte ett universitet som utbildar specialpedagoger. Efter hennes föreläsning var reaktionerna många. Framför allt fascinerades de över att det går att leva ett vanligt liv som funktionshindrad.
- I Tanzania och i många andra länder får funktionshindrade bo med kreaturen, de sätts på undantag och behandlas inte människovärdigt. Att se funktionshindrade som individer som själva har något att bidra med var en helt ny tanke.

Hon drivs av att få vara med och påverka synen på funktionshindrade. Om hon fått leva igen skulle hon inte ändra på sin livssituation.
- Lyckan kommer inte av att ha två armar. Lyckan kommer ur helt andra saker och det finns ingen som klarar allt. Alla människor har något att ge, säger hon.

Blir du aldrig deppig av att inte se ut som andra?
- Nej, jag kan bli trött, nedstämd och arg. Men det har inget att göra med att jag saknar armar, det beror på annat i så fall. Utmaningar i livet, det har inte varit mitt handikapp, det har varit relationer, olika val jag ställts inför, problem som alla människor någon gång går igenom.