I ett historiskt perspektiv framstår pogromen som upptakten till Förintelsen. Ändå har vissa grupper ibland försökt utnyttja minnet av Kristallnatten för beskyllningar mot judar – eller undvikit att bjuda in just judiska organisationer till manifestationer mot rasism.
Antisemitismen uppfanns inte av nazisterna utan finns som ett ”bakgrundsbrus” genom århundraden av europeisk historia. Den kan manifesteras också i dag och inte bara i uttalat nazistiska sammanhang. Även om antisemitismen har ett antal specifika särdrag så är den samtidigt ett uttryck för tankemönster som kan motivera övergrepp eller folkmord riktade mot andra grupper eller mot enskilda individer.
Detta illustreras just nu på Upplandsmuseet, i utställningen (O)mänskligt, om rasbiologi och den ”forskning” som bedrevs vid det rasbiologiska institut som 1921 inrättades vid Uppsala universitet.
Föreställningar om tydligt åtskilda ”högre” och ”lägre” stående ”människoraser” växte fram under 1700- och 1800-talen och gav underlag för tanken att sämre egenskaper skulle breda ut sig inom befolkningen om inte staten med hjälp av ”rashygien” såg till att sålla bort dem. År 1934 tillkom den lag som möjliggjorde tvångssterilisering av tusentals människor i Sverige.
Sådana åtgärder kunde av en del i samtiden uppfattas som led i en allmän strävan att förbättra samhället och var inte liktydiga med rasism i ordets vanliga mening. Men det står ändå klart att de mer inbitna rasbiologerna drogs till nazismens föreställningsvärld.
Även om rasbiologin en tid åtnjöt en vetenskaplig respekt så fanns också en tydlig misstro. De ”bevis” för mänsklighetens indelning i ”högre” och ”lägre” som rasbiologerna sökte blev aldrig mer än oändliga mängder meningslös statistik om skallmått, hårfärg och ögonfärg. I dag talar de som vill hålla människor skilda från varandra i stället om ”kultur”. Men linjen bakåt är tydlig. Vi får aldrig förlora känslan för den enskilda människans värde och för människosläktets samhörighet.