En katastrof kommer sällan ensam

Av alla de fartygskatastrofer som mänskligheten råkat ut för har nog ingen varit så omskriven som Titanics förlisning den 14 ? 15 april 1912. Göran Zander, den ene redaktören till boken Katastrofernas århundrade, har senast dröjt vid händelsen, som snart hundra år senare intresserar påtagligt många. När den sista överlevande från fartyget, svenskättlingen Lilian Asplund, dog 99-årig 2006 uppmärksammades det stort i pressen.

Större fartygskatastrofer har förekommit senare ? drygt 1 500 personer drunknade den gången ? men Titanic hade från början blivit objekt för den nymornade massmediala verksamheten.
Vidare blev den en ?metafor för klassamhällets kommande kollaps och en alltför långt driven framtidsoptimism?. Det finns två Titanic, säger författaren, dels det verkliga fartyget, dels mytens och symbolens Titanic. Man har kunnat plocka fram 500 titlar, som rör katastrofen: dokumentärer, romaner, filmer och tv-
program. Ändå torde det finnas flera.

Det är attraktivt att boken börjar med just Titanic. Men som tragedi, jämförd med allt annat som belastar 1900-talet, hör den till de mindre. I tretton kapitel påminner författarteamet oss om alla seklets gräsligheter, såsom folkmord, utrensningar, Hiroshima, miljökatastrofer, kalla kriget. Här uppmärksammar jag två av uppsatserna.
Klas-Göran Karlsson skriver om en dubbel katastrof, innefattande folkmord och krig. Han avser turkarnas massakrer på armenierna. När första världskriget var ett faktum anslöt sig osmanska riket till centralmakterna, således Tyskland och dess allierade.

I april 1915 landsteg främst brittiska styrkor i avsikt att erövra Konstantinopel. Anfallet slogs tillbaka. De kristna armenierna lydde under osmanska imperiet. De kunde därför, hävdade turkarna själva, nu betraktas som en
säkerhetsrisk. Den 24 april startade det som blev folkmord. Armenier över hela världen uppmärksammar ännu årligen detta datum. Först deporterades ledarskiktet, sedan följde utraderingar av armeniska samhällen.
Det osmanska styret ersattes 1923 av republiken under Kemal Atatürk. Följden blev ny turkisk nationalism och det var inte populärt att ta upp tidigare förbrytelser. Dessvärre har Turkiet ännu inte medgivit forskare full insyn i osmanska arkiv, och från 1970-talet har man ?gått in i en aktivare fas av förnekande?. År 2003 blev det lag på att massakrerna skall förnekas i undervisningen. Karlsson slutar: ?Man kan bara hoppas att en europeisering av Turkiet successivt kan undanröja förnekandes formelspråk.?

Debatten vaknade på nytt i mars i år när svenska riksdagen beslutade att klassa massakrerna på armenier som ett folkmord.
Nathan Shachar tar upp ett sedan 60 år ständigt aktuellt ämne, Mellanösternkonflikten. Han utvecklar tesen att både israeler och palestinier har vacklat mellan olika ?legitimitetsbegrepp?. Palestinierna betraktar sig numera som offer. Så är det också i många stycken, skriver Shachar. Men före fredsprocessen 1993 var de stridande hjältar; automatkarbiner i höjda nävar dominerade deras affischer. Den första intifadan var inte präglad av offerkult. Av detta är den israeliska självbilden en spegel. När Israel bildades var juden den som stolt arbetade med hacka och spade. Antisemitismen i världen nära nog bagatelliserades. Nu, då raketer sedan åtta år regnar över civila i närheten av Gaza, säger Israel: ?Se här hur vi också är offer för godtyckligt våld!?

Författaren talar även om ?nationalromantiken? som präglat ömse sidor. För palestinierna gäller den återvändandet av flyktingarna från 1940-talet. Vad Israel beträffar vågar man inte sträva efter en kompromiss om Jerusalem, denna ?nationalkänslans mystiska Graal?.
Här har nämnts tre under 1900-talet grymt utsatta folk, armenier, judar och palestinier. Ännu styrs deras öden av svåra händelser i det förgångna. Säg sedan att inte historia betyder något!
Den som tvekar om det bör läsa denna fascinerande och kusligt aktuella bok.