En kärnvapenstat vid avgrunden

Attentatet i Lahore i tisdags mot Sri Lankas cricketlandslag är det allvarligaste attentatet mot ett sportevenemang sedan 1972, då terrorgruppen Svarta september mördade elva israeliska idrottsmän vid sommar-OS i München. Guvernören i den pakistanska provinsen Punjab där Lahore ligger har pekat på slående likheter med attentatet i Bombay i november. Attentatsmännen var närmast militärt organiserade, tungt beväpnade och mycket vältränade. Precis som vid Bombay-attentatet anses spåren peka mot någon av de extremistgrupper som under lång tid kunnat organisera sig, beväpna sig och träna under inofficiellt beskydd från delar av Pakistans säkerhetstjänst. Efterhand har ett sådant samband också motvilligt medgetts från officiellt håll i Pakistan.
Inget är ännu bevisat om dådet i Lahore då åtta personer dödades och lika många skadades. Tanken att Indien skulle ligga bakom, i syfte att smutskasta Pakistan, kan nog utan vidare avföras - varför i så fall attackera spelare från Sri Lanka? Däremot kan en koppling till de s k tamilska tigrarna, LTTE, som nyligen drivits ut från tidigare stödjepunkter i Sri Lanka, mycket väl tänkas. Men denna extremistgrupp har tidigare samverkat med pakistanska extremister.

På åtminstone två sätt markerar attentatet i Lahore att något nytt och olycksbådande håller på att ta form. Den del av världen som är hårdast drabbad av terrordåd är i dag Sydasien - Indien, Pakistan och Sri Lanka. Alla dessa begås inte av muslimska fundamentalister eller extrema nationalister - också hinduiska extremistgrupper är kapabla att bedriva terror mot "otrogna".
Samtidigt är det tydligt att den terror som kan kopplas till muslimska extremistgrupper inte längre bara motiveras av den olösta Kashmirfrågan. I stället tycks avsikten vara att destabilisera Pakistan som stat, att skapa ett maktvakuum som ska ge extremisterna en politisk maktställning. Attentatet i Lahore är bara det hittills mest spektakulära - vid sidan av mordet på presidentkandidaten Benazir Bhutto för ett drygt år sedan. För det officiella Pakistan är det fråga om mycket hårt slag.

Många frågar om Pakistan alls kan bestå som en fungerande stat. Ett sammanbrott skulle få enorma internationella konsekvenser. Det handlar om risken för krig med Indien. Det handlar om Afghanistan. Det handlar om kontrollen över Pakistans kärnvapen. Det handlar om spänningarna gentemot Iran, vars shiitiska form av islam betraktas som hädelse av talibaner, al-Qaida och andra sunniextremister. Och det handlar naturligtvis om framtiden för den mycket stora majoritet av vanliga pakistanier som avvisar extremismen och vill se en demokratisk utveckling i sitt land.
Denna stora opinion är den faktor som mer än någon annan talar för att extremisterna ändå lär få svårt att ta makten. Men samtidigt är statsapparaten bräcklig, säkerhetstjänsten bara delvis under politisk kontroll och de ledande politiska partierna låsta i sina egna särintressen och hittills oförmögna att gemensamt bekämpa hoten mot staten. Om extremisterna inte kan ta makten så kan de på många håll få nästan fritt spelrum - något som illustreras av att regeringen och militären nyligen formellt överlämnat makten i Swatdalen i Nordvästra gränsprovinsen till en lokal milis som ägnat sig åt att i Guds namn döda flickor som vill gå i skolan.
Som alltid i Pakistan finns det generaler som tror att militärstyre är enda sättet att rädda landet. Men krisen i dag växte fram under general Musharraf som styrde landet fram till 2007. Vad som krävs är något annat: internationellt stöd till en långsiktig förstärkning av rättsväsende och demokratiska institutioner, ett öppet erkännande att extremisterna nu hotar statens existens och en fortsatt normalisering av förhållandet till Indien. Den terrorism som i dag utgår från Pakistan är ett hot mot båda staterna.
Om Pakistan bryter samman så påverkas hela Asien - och resten av världen.