Det är lite som att se hockeymålvakten jeansklädd i en tv-studio. I trapphuset bakom scenen på Kungliga Operan är Mariko Kida en träningsklädd dansare i grå collegebyxor av den helt vanliga sorten. Hon bär en temugg och en mobiltelefon. Hon är en till växten ganska liten och späd människa som på scenen gestaltar de största och starkaste av känslor.
Under sina två pas de deux tillsammans med Anthony Lomuljo, Romeo i Mats Eks nya helaftonsbalett Julia & Romeo, får hon åskådarna att le genom tårgardinerna.
I deras dans ryms den ordlösa passionen. Ändå ger hon sig inte in i mitt resonemang om att just dansen måste vara det ultimata sättet att gestalta kärleken. I stället berättar hon om hur kämpigt det var att hitta ”Julias själ”.
– Trots att jag jobbat med Mats tidigare tyckte jag det var väldigt svårt, jag hittade inte henne förrän dagen före premiären.
Att rent tekniskt lära sig koreografin och rörelserna är en sak, att samtidigt gestalta en kärlek värd att dö för något helt annat. Först en vecka före urpremiären kunde hon grabba tag i Anthony Lomuljo, Romeo, och förklara: ”vi måste prata om det här”.
– Inte förrän då kunde vi börja kommunicera om hur vi ville göra den här kärleken stark, den kunde inte bara vara glad och lätt. Vi var tvungna att ha så många lager.
Allt handlar om hur känslan ska bäras fram genom själva rörelsen, förklarar hon en stund senare när jag försöker ”fulvinkla” min nakna fot i ett försök att göra en rörelse typisk för Mats Ek. För egen del blev hon i stället ombedd att sträcka på vristerna, av just Mats Ek, och ser ingen mening i att peka ut rörelser typiska för den ena eller andra koreografen.
Japanska Mariko Kida kom till Kungliga Operabaletten via Göteborgsoperan där hennes japanske pojkvän, Benvolio i Mats Eks balett, redan dansade sedan ett år. De hade båda jobbat i Kanada tidigare men ville arbeta närmare europeiska koreografer som exempelvis just Mats Ek.
Tidigare hade hon bland annat dansat hans Aurora, eller Törnrosa, först i Kanada och nu senast i Göteborg. Julia gör hon som vore rollen gjord för just henne, vilket den ju också är, men vill ändå inte säga att hon hittat hem i just Mats Eks – eller någon annans – koreografiska språk.
– Många säger att jag ser väldigt naturlig ut i hans språk och det kanske jag gör. Jag tycker om hans baletter för att de är så mänskliga. Vissa tycker att hans historier är för mörka, att hans positioner är fula.
– Men kom igen! Vi har alla vackra sidor av det fula inom oss, vi vill inte gärna visa det fula men vi vet ju att det finns. Mats Ek är inte rädd för att visa allt, och jag känner att det slår an något i mig, säger hon.
När hon som 20-åring dansade Jean-Christophe Maillots nyklassiska Julia till Prokofjevs musik var det visserligen utan tåspetsskor även då, men också utan att kunna lägga in någon egentlig livserfarenhet.
Mats Ek, som tolkar Shakespeare till ett eget Tjajkovskijpotpurri, valde en 29-årig dansare till sin krävande titelroll. Tre veckor före premiären kände sig Mariko Kida helt vilsen men möttes av tillit.
– Han sade att jag var tvungen att hitta henne i mig själv. Jag tror inte det var så lätt för honom, han var väldigt modig.
När hon en gång började dansa var det av tvång. Hon var fyra år. Den tre år äldre systern var ett passionerat dansfreak men själv ville hon hela tiden sluta.
– Jag minns hur jag försökte ta tag i saker i huset för att hålla mig fast, men mamma tvingade mig att åka och efter några år började jag tycka att det var kul.
Storasystern däremot tröttnade. Snart ska de träffas i Osaka. Efter en veckas bad i Portugal reser Mariko Kida och hennes pojkvän på den årliga sommarsemestern i Japan.
Någon regelrätt dansträning blir det inte under ledigheten, däremot löpning, yoga och kanske något annat som hon inte hinner vanligtvis. Ett år gick hon en kurs i sällskapsdans. Exakt hur osund kan då en dansare tillåta sig att vara under sin sommarsemester? Chips, cigaretter och drinkar? Mariko Kida skrattar och säger att hon alltid ser till att äta och sova bra, det är det viktigaste.
– Jag behöver vila mentalt också. Under säsongen dansar vi ofta flera roller parallellt, vi ändrar fokus mellan dem och det är bara att fortsätta och fortsätta.
– Det är hälsosamt att ta ett steg tillbaka från allt det här.