En god vän skickade en bild till mig i veckan. Den föreställde en broderad tavla med orden: ”Journalism. It’s a tough job with insane pressure and pretty crappy pay. On the other hand everybody hates you” (ungefär: “Journalistik. Det är ett tufft jobb med galen press och rätt kass lön. Å andra sidan hatar alla dig”).
Min vän skrev att bilden brukar få henne att skratta åt eländet och det kanske låter märkligt - att någon skulle bli glad av sådana hopplöst dystra rader. Men jag både förstår och fnissar med henne. För vi är journalister och för oss är de beska korsstygnen helt enkelt vardag sedd genom en välbehövlig dos svart humor.
Titt som tätt får jagsvara på mail adresserade till ”proffstyckaren”, ”den så kallade krönikören” eller ”låtsasjournalisten”. Människorna som skriver tycker att jag sitter på höga, privilegierade hästar när jag skriver om saker som sker där nere på marken. Att jag i egenskap av journalist alltid får åka i gräddfilen och glida in på en räkmacka samtidigt. Nu ser ju verkligheten rätt annorlunda ut.
När jag inte skriver eller försöker få uppdragsgivare att vilja köpa och betala skäligt för mina jobb tillbringar jag mina dagar med att svara på mail och kommentarer från läsare. Inte för att jag måste, eller ens får betalt för det, utan för att jag tycker att kommunikationen är så pass viktigt. Att svara på mail låter kanske inte så betungande, speciellt inte för någon som har turen att få så många positiva omdömen. Men energin som svarandet tar står ändå inte i proportion till tidsåtgången, det lovar jag.
En vecka kan skörden nämligen till exempel bestå av ett mail från Läsare Ett som tycker att jag, som tjock, borde ligga med min partner lite oftare. Att min man borde strunta i när jag säger nej och helt enkelt hålla handen på mitt kön tills jag vill ha sex.
Där finns en kommentar från Läsare Två som menar att jag är en mediakåt manshatare som förhoppningsvis hamnar på gatan snart.
Där hittar vi även ett handskrivet brev (jo på riktigt, med frimärke och allt) från Läsare Tre. Brevet är i själva verket en utskrift av min med vånda skrivna krönika om missfall där Läsare Tre endast markerat ett korrekturfel med bläckpenna. Skit i att jag precis har skrivit en text om när jag förlorade mitt barn – där stod ju faktiskt ”för ens” istället för ”förrän”! Oförlåtligt.
Lägg där till ungefär 237 andra åsikter och recensioner som jag går igenom under en arbetsvecka.
Jag är inte journalist för att det är ett glassigt arbete med fet lön och säker framtid för det är det inte. Jag är journalist för att jag är övertygad om att det jag gör är viktigt. För att jag älskar mitt jobb. Vill man tycka illa om mig för det går det naturligtvis bra - det är upp till var och en om man vill vara det dystra i min broderade bonad. Men får jag önska mig något så nog är det en gnutta respekt och anständighet snarare än mer svärta i vardagen.