– Den orientaliska mattan du ser på golvet fick min man Arne av Rysslands ambassad som tack efter att han nödlandade med Anastas Mikoyan på en ö utanför Amerika. Arne var flygkapten och flög från New York när två av motorerna havererade, han räddade livet på Mikoyan och besättningen.
Brita Schutzbergs lägenhet på 32 kvadratmeter är fylld av minnen från svunna tider. Träansikten från Uganda hänger på väggen, elefanter i metall pryder fönsterbrädan och ett porträtt på den bortgångne maken står på ett litet skrivbord. Brita sitter i en blommig fåtölj och ursäktar att hon inte reser på sig eftersom ryggen värker. Ryggvärken gjorde att hon i fjol var tvungen att läggas in på Akademiska sjukhuset och efter den vistelsen valde hon att flytta till ett äldreboende. Hon kom först till korttidsboendet en våning upp och den fjärde februari fick hon det rum där hon nu huserar. Att flytta kan vara omvälvande och för Brita konkurrerade känslorna med varandra.
– Det var svårt och många tårar föll när jag plockade sönder hemmet. Förr eller senare skulle det bli så, att barnbarnen tar det som de vill ha och jag tar hit det jag behöver. Den första tiden på boendet var förskräcklig, jag grät ofta när jag såg hur sjuka de boende var. Jag tänkte på det liv jag och min familj en gång levt. Det var självklart en lättnad också eftersom jag inte klarar mig själv längre. Nu får jag stöd med allt jag behöver.
Solen letar sig in genom de skira, vita spetsgardinerna och träffar Brita i ansiktet. Hon ler och flyttar rullatorn lite ifrån sig så hon kan använda ena hjulet som stöd för foten. Rullatorn är hon rädd om då den gör att hon fortfarande kan gå och ger större frihet. När den egna förmågan att ta hand om sig själv gradvis försvinner kan självbilden förändras.
– Men jag sade till mig själv att jag behövde det här, äldreboende är det bästa alternativet. Jag måste gilla läget och är så tacksam för den hjälp som finns runt omking mig.
Hennes barn kommer ofta och hälsar på och ringer varje dag. Brita tycker att det är viktigt att bli sedd och hälsad på för att bli bekräftad som person, och det gör personalen. Ibland går hon ut till matsalen och tittar på tv för att socialisera sig men kan gå tillbaka in i sin lilla vrå när hon känner att det räcker. Brita berättar att hon löst säkert 30 korsord ur Expressen sedan hon flyttade in. Då trivs hon.
– Det var oerhört svårt att lämna mitt hem och min borg men jag har accepterat det nu och det är många som går igenom samma sak. Jag upplever mig inte rotlös utan känner mig ganska hemma tack vare de fina mattorna och möblerna vi köpt in under våra resor. Mina saker betyder mycket för att bidra till en hemtrevnad.
Brita tar fram en liten bok som handlar om SAS. På en av sidorna finns ett svartvit foto på en ung kvinna med stramt, uppsatt hår. Bilden är från när Brita tog flygcertifikat mest för skojs skull, men hon kunde flyga med passagerare om det behövdes, berättar hon och stryker handen över fotot. Brita är en av alla som byggt upp samhället men tycker nu att hon står lite utanför och tittar på. Hon ser gärna på tv och lyssnar på en liten radio för hänga med i det som händer. Ändå går det för fort.
– Allting förändras och jag hinner inte med. Vi gamla håller på att lämnas utanför. Vi kan inte gå till banken, inte göra det eller det. Det känns väldigt annorlunda gentemot när vi växte upp.
Brita köpte en dator när hon blev pensionär men åskan gick och den förstördes, sedan dess har hon inte bekymrat sig om att köpa en ny. En smartphone har hon, men den är svår att förstå sig på. Hon betalar sina räkningar med autogiro och tycker att Swish låter krångligt. Brita tittar ut genom fönstret där snön ligger i drivor. Astrid Lindgren brukade inleda sina telefonsamtal till en väninna med orden: "Döden, döden, döden". Ämnet kan kännas tungt, men Brita har tillförsikt i blicken.
– Jag måste acceptera läget som det är. Jag är glad att jag är klar i huvudet så jag kan föra ett samtal, men någon gång måste det ta slut. Ett tag hade jag väldigt svårt att tänka på slutet, speciellt när jag såg så sjuka människor på korttidsboendet. Men här träffade jag snälla, vänliga och duktiga människor som får mig att må bättre. Jag hoppas att jag får många friska år till för att se hur allt blir, säger Brita.