En epok av skenande ondska
Annars är det inte mycket från denna tid som får en att dra på munnen. Mao led av en växande paranoia sedan hans makt försvagats. Han började se fiender överallt. "Borgerligt tänkande" skulle utrotas. Alla som studerat utomlands blev automatiskt misstänkta för att vara kontrarevolutionärer. Att Maos första stora attack på "revisionisterna" riktades mot Pekinguniversitetets ledning var ingen slump. Här bildade studenter också den första gruppen "rödgardister", vars paroller var "Skrota de mänskliga känslorna", "Vi vill vara brutala" osv. När våldet kulminerade var en sjö på universitetsområdet full av lik, liksom Pekings gator - och krematorier.
Den första noteringen om hur elever brutalt slagit ihjäl sin lärare är från en flickskola i Zhongnanhai, augusti 1966. Den ansedda pedagogens "brott" var att hon vid en jordbävningsövning inte med tillräcklig entusiasm svarat "ja" på en elevs fråga, om det inte var lika viktigt att sätta Maoporträttet i säkerhet som att de själva skulle räddas.
1968 var året då kulturrevolutionen nästan förde Kina mot ett sammanbrott. I stället för att lägga all kraft på att bygga nytt, ägnade man sin energi åt att förstöra "det gamla". Rödgardisterna brände bibliotek, krossade antikt Mingporslin och raserade forntida byggnader (inklusive delar av kinesiska muren). Men framför allt dödade de landsmän med ofattbar grymhet. Rituell kannibalism förekom. Vanliga dödsorsaker var annars "förstärkt självmord" och grov misshandel, inte sällan i samband med "kritik och självkritik", då den anklagade tvingades balansera med armarna uppvikta på ryggen ("flygplansställningen"), och med en skylt med anklagelser hängd runt halsen. Barn tvingades ofta misshandla sina föräldrar - Mao var ju den verkliga fadern och modern.
Rödgardisterna uppträdde ungefär som de afghanska talibanerna, vilket innebar att de stod dem fritt att, förutom att misshandla och döda människor, stoppa folk på gatan och klippa av dem håret eller krossa deras klackar, om klädstilen ansågs "borgerligt dekadent". Polisen hade order att inte hålla tillbaka dem.
Till skillnad från talibanerna var rödgardisterna ofta unga flickor, som på detta vis såg en möjlighet till politisk karriär. Mao uppmuntrade dem öppet att använda våld. Och Mao var för anhängarna mer att jämföra med en gud än med en politisk ledare: han var "modern, fadern, älskaren och älskarinnan i en", något som för tankarna till kristendomens treenighet. Vänd mot öster, där solen går upp, kunde man "be" till Mao: "Förlåt oss våra borgerliga synder i dag" osv.
Under denna period, då miljontals oskyldiga människor förföljdes, torterades och mördades i Kina, fanns aggressiva hejarklackar runt om i världen. I juli 1968 var ett maoistiskt möte på Rackarberget i Uppsala nära att sluta med dubbelmord.
Mötet var ordnat av den så kallade Rebellrörelsen som arrangerat en "folkdomstol" mot två "borgerliga element" i de egna leden. Efter "folkets kritik", enligt kinesisk mall, urartade tillställningen och upplöstes. En liknande händelse ägde rum i Stockholm.
Då, 1968, fanns i Sverige hundratals kommunister som var hängivna detta fundamentalistiska trossystem, och som ansåg sig ha allt och allas tolkningsföreträde. I dag är de färre. Men det är illa nog att det alltjämt existerar de som nostalgitrippar på maoismens blodiga altare. En snabbsurfning på internet visar att maoister visst finns.
Till och med Kina började dock göra upp med kulturrevolutionen efter Maos död 1976. Sannolikt kommer forskarna i framtiden att kunna avslöja mycket mer om denna fasansfulla epok av skenande ondska och vansinne.
Så jobbar vi med nyheter