Så har det varit också den senaste veckan. Ordförandena i Liberala kvinnor och Socialdemokratiska kvinnoförbundet, Bonnie Bernström och Lena Sommestad, föreslog i DN att fler månader skulle vikas för vardera föräldern (uttrycket pappamånader är egentligen missvisande). FP-ledaren Jan Björklund lät förstå att han var öppen för tanken eftersom dagens jämställdhetsbonus inte tycks ge några resultat.
Många inom FP vill återknyta till partiets traditionella roll som pådrivande i jämställdhetsfrågor, oavsett vad andra partier inom alliansen tycker, medan många inom S vill hitta en linje som inte innebär total kvotering. Det är, som UNT skrev på ledarsidanförra lördagen, mycket möjligt att båda partierna vinner poäng på detta.
De två månader som nu är vikta för pappan har bidragit till att pappor tar ut långt fler föräldradagar än tidigare. Men det också sant att många pappor tar ut just 60 dagar, som ofta förläggs till helger och semestrar, i stället för rejäla ledigheter under längre perioder. Att uttaget av föräldradagar inte bara speglar föräldrarnas egna önskemål utan också de strukturer och förhållanden som i övrigt råder på arbetsmarknaden borde vara självklart, men förbigås ofta av de debattörer som motsätter sig att fler månader viks för respektive förälder.
Men om det nu förhåller sig så, varför då inte kvotera 50-50 – eller kanske så att respektive förälder får en tredjedel var och tillsammans får fördela den sista tredjedelen som de vill? Här är det i stället kvoteringsanhängarna som ofta går förbi ett viktigt problem – som dessutom blir större ju fler månader som öronmärks.
Det finns ensamstående småbarnsföräldrar, pappor som smiter undan, föräldrar som blir sjuka eller har arbetssituationer som gör det omöjligt att ta ut föräldradagar enligt fastställda formler. Ibland har jag hört kvoteringsanhängare säga att det inte ska vara möjligt att ens i sådana fall överlåta dagar, veckor eller månader på den andra föräldern. Det skulle i en del fall leda till helt orimliga konsekvenser – i synnerhet för barnen.
Blir slutsatsen att inga pappa- eller mammamånader alls bör finnas? Då avstår man från att med detta instrument försöka påverka de konventioner som gör att mamman nästan alltid tar ut flest föräldradagar. Man kan också säga att man bidrar till att hålla liv i konventionen att barnen inte är pappans ansvar i samma utsträckning som mammans. Det är inte rätt, vare sig mot papporna eller mot barnen. Men naturligtvis underlättas ett nej till pappamånader om man i utgångsläget tänker på familjen som en överordnad enhet med en naturligt given ansvarsfördelning och inte som en förening av två likvärdiga vuxna individer med fler identiteter än föräldrarollen, samt deras barn.
Utgår man i stället från individperspektivet så kan man säga att staten bör behandla var och en, och alltså varje förälder, med samma hänsyn och respekt – samma regler ska gälla för alla. Så gör man i varje fördelning som ger lika många dagar (till exempel en tredjedel eller hälften) till pappan som till mamman – och faktiskt också om man inte öronmärker några dagar alls. Men då får man också välja att betrakta de strukturer på arbetsmarknaden som påverkar uttaget av dagar som faktorer som ligger vid sidan av det som föräldraförsäkringen bör ta hänsyn till.
Likabehandling kan inte gärna vara ett övergrepp mot föräldrarna som individer – men likabehandling utan möjlighet att överlåta tid kommer att leda till att barn behandlas mycket olika – om en del har föräldrar som tillsammans kan ta ut alla dagar och andra inte har det. De som vill öronmärka fler månader skulle vinna mycket på att erkänna det.