– I början går det inte att acceptera. Det är så många frågetecken. Varför? Hade jag kunnat göra något annorlunda och fanns det tecken som jag inte såg? Jag var i chock och jag var också arg på honom för att han lämnat oss, säger Frida Runhagen.
I dag uppmärksammas världsdagen för suicidprevention på många håll i landet. Frida Runhagen, som engagerat sig i Spes, (Riksförbundet för suicidprevention och efterlevandes stöd), ska tillsammans med andra arrangörer sjunga och hålla tal i Domkyrkan.
Det berättar hon när vi träffas hemma hos Frida Runhagen i Malma backe i Uppsala. Lägenheten flödar av ljus, i dottern Mayas sovrum ligger ett gosedjur på sängen som bär en t-shirt som det står morfar på. Den fick hon av Fridas pappa när hon föddes och den är fortfarande en favorit bland alla mjukisdjur.
I ett vitrinskåp står fotografier på pappan. När han är en femårig lintott, finklädd i fluga och skjorta. En bild där han skrattar tillsammans med Frida när hon var liten. Och så dödsannonsen efter den ödestigra dagen i juni 2010.
Vi tittar på bilderna och Frida säger att saknaden efter pappa är stor. Men sorgen har tagit en ny riktning, inte alls som den första tiden. Känslorna har hon kunnat sortera, mycket tack vara den självhjälpsgrupp hon gick med i kort efter pappans självmord.
– Det är ett stort stöd att träffa andra i samma situation. Och nu känns det faktiskt bra att kunna säga att jag hittat en nyordning i livet.
Att dela sorgen med andra som varit med om samma sak är ett sätt att komma vidare, menar Frida Runhagen. Men många gånger glöms anhöriga och närstående bort. Själv fick hon veta att det faktiskt existerar samtalsgrupper – tack vare tips från en polispräst.
Det är Spes som organiserar träffarna i Uppsala i samarbete med studieförbundet Sensus. Grundtanken är att deltagarna ska lyssna, bekräfta och inte döma.
– För mig var skammen så stor. Jag minns att jag tänkte: ”hur ska jag berätta det här för mina vänner och arbetskamrater?” Och vad ska min omgivning tycka?” Att bara kunna uttala orden: att min pappa dog i självmord. Det har tagit många år.
Frida Runhagen märker att det finns ett stort behov av att dela med sig av sin sorg och sina skuldkänslor. Men även en vilja kring hur man ska kunna se framåt och förlika sig med det faktum att någon man stått väldigt nära begått självmord.
Nu när hon bearbetat pappans självmord känner hon sig också redo att bli samtalsledare för självhjälpsgrupper och i höst ska hon gå en utbildning.
– Gruppsamtalen ersätter inte professionell terapi. Poängen är att känna samhörighet och dela sina erfarenheter med andra drabbade. Men många känner inte till att det finns det här stödet eftersom vården inte informerar om det. Och överlag kan jag tycka att det finns en tystnad i samhället kring de närståendes situation.
Ämnen som tas upp är till exempel känslorna man hade när man fick dödsbudet, planeringen av begravningen, signalerna före självmordet, omgivningens reaktioner och hur man ser på sitt nya liv. Man får komma dit och vara tyst om man vill. Och man behöver inte komma varje vecka. Det går också bra att återuppta träffarna när en tid gått. Och man får lov att skratta och skämta. Vikten av att kunna fokusera på nuet betyder mycket för att inte fastna i negativa tankar.
– För mig har det varit en lång uppförsbacke till att bli en hel människa igen och få alla pusselbitar på plats, säger Frida Runhagen, som kom på sin första träff och började gråta efter att hon presenterat sig. Efter ett par gånger tyckte hon att det kändes skönt att få lätta på trycket.
– Men ganska snart längtade jag dit varje dag.