En dag faller regimen i Iran
Tre inslag i den nya situationen är värda särskild uppmärksamhet.
Det första är att regimens spärrar mot att döda demonstranter och internationellt kända motståndare har sänkts ytterligare. De officiella siffrorna - som troligen är för låga - gav vid handen att 15 personer dödades den 28 december, den dag som i den shiitiska kalendern kallas Ashura. En av dessa var en nära släkting till Hossein Mousavi, den presidentkandidat som berövades segern i presidentvalet i somras. Andra kända motståndare mot president Ahmadinejead och den högste religiöse ledaren ayatolla Ali Khamenei har offentligt hotats med dödsstraff. Allt detta tyder på en tilltagande fruktan inom Irans maktelit.
Det andra är att sprickorna inom regimen blivit tydligare. Protesterna i december började som sorgemanifestationer för den döde storayatollan Ali Montazeri, som stod bakom revolutionen 1979 men vänt sig mot det förtryck i religionens namn som blev resultatet. En regim som skjuter på demonstranter som vill visa sin sorg efter en religiös ledare av Montazeris dignitet stöter oundvikligen bort delar det religiösa etablissemang som utgör dess politiska bas.
Det tredje och kanske viktigaste är att fruktan för regimens våld inte längre tycks avskräcka människor från att visa vad de tycker. Samtidigt riktas protesterna nu också mot Khamenei själv och inte bara mot dennes skyddsling Ahmadinejead. Därmed ifrågasätts öppet legitimiteten i hela det politiska system som skapats under trettio års religiöst styre.
Protester av unga och utbildade i stora städer räcker sällan till för att störta en förtryckarregim. För en revolutionär situation krävs bredare stöd och att grupper som tidigare ingått i regimens maktbas börjar tröttna eller aktivt byter sida.
Det är en vanlig uppfattning att Ahmadinejeads regim alltjämt har stöd på landsbygden och att presidenten därför skulle ha vunnit också ett val utan fusk. Men denna bild ifrågasattes redan i somras - vittnesmålen om valfusk kom från alla delar av landet och ledan vid regimen skulle vara betydligt mer utbredd än vad som framgår av filmer, bloggar och sms från Teheran. Iran är också ett ganska urbaniserat samhälle -demonstrationerna i de stora städerna kan säga mer än vad många tror om de verkliga stämningarna i landet.
Mer obestridligt är nog att regimens hårdföra stödtrupper inom Revolutionsgardet, den så kallade Basijmilisen, polis och säkerhetstjänst hittills inte låtit sig påverkas av protesterna. Revolutionsgardet är i verkligheten en högt privilegierad kast med egna ekonomiska intressen i stora delar av landets näringsliv. Gardets ledare och många av dess medlemmar skulle förlora både makt och pengar om regimen föll eller tvingades kompromissa med sina motståndare.
Att oppositionen består av en mängd grupper utan samlad ledning och med avskyn för regimen som enda förenande band är däremot inte i sig en faktor som talar till de styrandes fördel. Det finns kända personligheter, Mousavi är bara en av dessa, som trots sin bakgrund inom regimen i dag framstår som enande symboler för önskan om ett friare liv. Andra har aldrig ingått i mullornas maktapparat.
Ännu i somras kunde Khamenei ha dragit tillbaka stödet för Ahmadinejead och utlyst nyval. Nu står också den högsta religiösa ledaren med ryggen mot väggen.
Omvärlden kan inte göra mycket för att påverka det som sker. Men det är inte uteslutet att USA:s försök att få till stånd en dialog med Iran verksamt har bidragit till sprickorna inom regimen. I Iran är tanken på normala relationer till världen i övrigt i sig revolutionär.
Så jobbar vi med nyheter