En by som tittade bort
Men det finns också ett tydligt stöd för 50-åringens handling i sig, ett stöd som i många fall tycks vara helt opåverkat av det som de senaste dagarna kommit fram om vad som verkligen hände. Till bilden hör också att åklagaren och domaren i målet har utsatts för hotfulla brev och meddelanden.
Bauhn ställer frågan om man inte i någon mening kan anses ha förverkat sina rättigheter om man avsiktligt söker upp någon annan i syfte att skada och därvid drabbas själv. Och så har det uppenbarligen gått till i Rödeby under lång tid, när ett ungdomsgäng trakasserat en nittonåring och dennes familj och utfärdat hotelser som utan tvivel uppfattats som allvarligt menade.
En sådan diskusson måste kunna föras och kan - kanske - leda till en precisering eller utvidgning av gällande lag. Men den situation som faktiskt uppstod den ödesdigra kvällen gick inte desto mindre långt utöver vad som med varje rimligt språkbruk kan beskrivas som nödvärn.
Den åtalade 50-åringen stannade inte vid att skjuta för att varna. Sedan han först sårat en av ungdomarna laddade han om och sköt igen på bara någon meters håll, med döden som följd. Något sådant kan inte inrymmas i begreppet nödvärn, hur hotfullt gängmedlemmarna än uppträtt. Accepteras även sådana handlingar, i lagens namn, blir det svårt att alls ingripa mot våld i andra sammanhang.
Domstolens beslut kommer att påverkas av en rad omständigheter, däribland troligen en bedömning av 50-åringens psykiska hälsa, och kan på det här stadiet inte förutses. Men vilken domen än blir så kommer ett par andra frågor ofrånkomligen att tränga sig på.
Den första handlar om polisens och andra myndigheters uppträdande och närvaro - eller frånvaro. Sex polisanmälningar mot en av pojkarna - som skottskadades- har inte lett till något resultat. Det är begripligt att den trakasserade familjen har upplevt att polisen inte velat eller förmått ingripa.
Och de är inte ensamma. Alltför många medborgare har liknande erfarenheter - det kan handla om att inte få skydd mot våld eller om skadegörelse på egendom som inte leder till någon åtgärd.
Mycket talar för att det är just sådana upplevelser som förklarar det påtagliga stödet för 50-åringen. Frust-rationen över en frånvarande polis och sociala myndigheter som uppfattas som naiva är begriplig och kan bli farlig. Och faran ligger inte bara i att personer som begår brottsliga handlingar får löpa för att inget kan bevisas eller för att utredningsresurserna saknas. Det handlar i lika hög grad om att oskyldiga personer kan pekas ut på lösa grunder eftersom ingen utredning görs.
Statens monopol på makt- och myndighetsutövning förutsätter att staten förmår visa sin närvaro när medborgarna behöver dess skydd. Annars är vägen inte lång till lynchmobbar och medborgargarden.
Den andra frågan gäller det civila samhället, alltså alla vi vanliga medborgare vare sig vi bor i Rödeby eller på annat håll. Hur är det möjligt att ett tonårsgäng i flera år får terrorisera en familj och hålla ett samhälle i skräck utan att någon i deras omgivning reagerar? Det är lätt att gömma sig bakom tal om pojkstreck eller bakom tanken att det är någon annans, eller myndigheternas, uppgift att göra något. Men den första och avgörande gränslinjen mot oacceptabelt beteende måste alltid dras av dem som ungdomarna möter i vardagen. Och det handlar inte bara om föräldrarnas ansvar. Vad har lärare, grannar och alla andra som rimligen måste ha sett vad som pågick gjort?
It takes a village - det behövs en by - var titeln för några år sedan på en bok av Hillary Clinton, som lånat talesättet från ett gammalt afrikanskt ordspråk. Men i Rödeby tycks hela byn ha tittat bort.
Vilket domslutet än blir så måste varje diskussion om hur liknande tragedier kan undvikas i framtiden börja där.
Så jobbar vi med nyheter